Fia tillsammans med jobbarkompisen Junior, hennes tvÄ Är gamla staffordshire bullterrier, som Àr med för det mesta. "Han brukar charma alla", sÀger Fia.
â Jobbet kan jag ju. Det var allt det dĂ€r med siffror och moms och annat man ska kunna som skrĂ€mde, sĂ€ger hon.
NÀr coronapandemin drog in över landet förra vÄren rullade det mesta till en början pÄ som förut i mÄleribranschen berÀttar Fia. Under sommarhalvÄret Àr det frÀmst utejobb som gÀller. Men nÀr hösten kom blev uppdragen fÀrre och Fia blev arbetslös.
Tankarna gick pÄ olika hÄll och hon funderade pÄ om hon skulle byta bransch och göra nÄgot annat.
â Men jag Ă€lskar ju det hĂ€r jobbet. Det Ă€r det jag brinner för och vill göra.
NÀr utomhussÀsongen började nÀrma sig tog hon steget.
â Jag kĂ€nde att det Ă€r nu eller aldrig. Min man pushade mig och tyckte att jag skulle satsa om det Ă€r det hĂ€r jag vill göra. Och det Ă€r ju alltid skönt att ens familj tror pĂ„ det man gör, sĂ€ger Fia och skrattar.
Den hÀr dagen Àr hon pÄ plats i en villa dÀr hela huset ska mÄlas och tapetseras. Med sig har hon hunden Junior, en staffordshire bullterrier. Han brukar fÄ följa med pÄ de flesta jobb, och eftersom det Àr en fin och solig dag tillbringar han den i grÀset i trÀdgÄrden.
â Jag har haft tur. Han har kunnat vara med pĂ„ det mesta och han brukar charma alla, Ă€ven de som Ă€r lite tveksamma till staffar.
Junior hÀlsar med nÄgra glada pussar och en hel del viftande pÄ svansen och en massa nosande. Men nÀr nyhetens behag Àr över strÀcker han ut sig i solen igen.
I huset Àr det tunga förarbetet klart och nu Àr det mÄlning och tapetsering som gÀller.
â Det roligaste Ă€r att fĂ„ vara med frĂ„n början till slut pĂ„ ett projekt. Vara en del av kundernas drömmar och vision och försöka uppfylla den.
NÀr grovarbetet Àr klart Àr det bara det roligaste kvar: att mÄla.
FrÄn början halkade Fia egentligen in pÄ mÄlarbanan mest av en slump. Hon jobbade som butikschef men trivdes inte med det. Genom bekanta fick hon ett jobb pÄ en mÄlerifirma och tyckte det var sÄ roligt att hon bestÀmde sig för att satsa pÄ det pÄ riktigt.
â Jag har alltid varit praktiskt lagd. Jag tror det ligger lite i slĂ€kten. Min pappa var snickare och min mamma sömmerska. Kreativa och praktiska.
Fia berÀttar att hon flyttade hemifrÄn tidigt och alltid tyckt att det varit roligt att mÄla om och fixa hemma.
â Men vill man satsa pĂ„ att bli mĂ„lare ska man veta att det inte Ă€r samma sak som att mĂ„la om lite hemma. Det Ă€r rĂ€tt slitigt bitvis, att spackla och slipa och man bĂ€r och lyfter mycket.
Tidigare försökte hon hÄlla igÄng med trÀning mellan varven, men hon erkÀnner att det inte blir sÄ mycket av den varan nu för tiden.
â Ofta Ă€r man sĂ„ trött i kroppen nĂ€r man kommer hem att man inte orkar, sĂ€ger hon.
PÄ sin handled har Fia sin signaturpensel tatuerad. NÀr hon funderade pÄ sin företagslogga kom hon pÄ att hon kunde anvÀnda den.
NÀr Fia började som mÄlare var det fortfarande relativt fÄ kvinnor i branschen och hon berÀttar att hon fick jobba hÄrt för att fÄ respekt ute pÄ jobben.
â Det var tufft emellanĂ„t. Som tjej mĂ„ste jag alltid bevisa att jag kunde. Det var ocksĂ„ dĂ€rför jag kĂ€nde att det var vĂ€ldigt viktigt att ta gesĂ€llprovet.
Det var nu fem Är sedan och med Ätta Är i yrket och nu Àven fler tjejer i branschen upplever Fia att attityden hÄller pÄ att förÀndras.
â Och det Ă€r inte bara inom mĂ„leriet, det gĂ€ller de flesta hantverksyrken, elektriker, snickare.
Ăn sĂ„ lĂ€nge tycker hon inte livet som egenföretagare skiljer sig sĂ€rskilt mycket frĂ„n jobbet som anstĂ€lld.
â Ăven tidigare var jag ju ofta ensam ute pĂ„ jobb, sĂ„ det kĂ€nns som vanligt.
Skillnaden Àr att hon Äker till jobbet i en bil med den egendesignade loggan. Och att hon mÄste börja hÄlla koll pÄ det dÀr med moms och fakturor dÄ.