Fia tillsammans med jobbarkompisen Junior, hennes två år gamla staffordshire bullterrier, som är med för det mesta. "Han brukar charma alla", säger Fia.
– Jobbet kan jag ju. Det var allt det där med siffror och moms och annat man ska kunna som skrämde, säger hon.
När coronapandemin drog in över landet förra våren rullade det mesta till en början på som förut i måleribranschen berättar Fia. Under sommarhalvåret är det främst utejobb som gäller. Men när hösten kom blev uppdragen färre och Fia blev arbetslös.
Tankarna gick på olika håll och hon funderade på om hon skulle byta bransch och göra något annat.
– Men jag älskar ju det här jobbet. Det är det jag brinner för och vill göra.
När utomhussäsongen började närma sig tog hon steget.
– Jag kände att det är nu eller aldrig. Min man pushade mig och tyckte att jag skulle satsa om det är det här jag vill göra. Och det är ju alltid skönt att ens familj tror på det man gör, säger Fia och skrattar.
Den här dagen är hon på plats i en villa där hela huset ska målas och tapetseras. Med sig har hon hunden Junior, en staffordshire bullterrier. Han brukar få följa med på de flesta jobb, och eftersom det är en fin och solig dag tillbringar han den i gräset i trädgården.
– Jag har haft tur. Han har kunnat vara med på det mesta och han brukar charma alla, även de som är lite tveksamma till staffar.
Junior hälsar med några glada pussar och en hel del viftande på svansen och en massa nosande. Men när nyhetens behag är över sträcker han ut sig i solen igen.
I huset är det tunga förarbetet klart och nu är det målning och tapetsering som gäller.
– Det roligaste är att få vara med från början till slut på ett projekt. Vara en del av kundernas drömmar och vision och försöka uppfylla den.
När grovarbetet är klart är det bara det roligaste kvar: att måla.
Från början halkade Fia egentligen in på målarbanan mest av en slump. Hon jobbade som butikschef men trivdes inte med det. Genom bekanta fick hon ett jobb på en målerifirma och tyckte det var så roligt att hon bestämde sig för att satsa på det på riktigt.
– Jag har alltid varit praktiskt lagd. Jag tror det ligger lite i släkten. Min pappa var snickare och min mamma sömmerska. Kreativa och praktiska.
Fia berättar att hon flyttade hemifrån tidigt och alltid tyckt att det varit roligt att måla om och fixa hemma.
– Men vill man satsa på att bli målare ska man veta att det inte är samma sak som att måla om lite hemma. Det är rätt slitigt bitvis, att spackla och slipa och man bär och lyfter mycket.
Tidigare försökte hon hålla igång med träning mellan varven, men hon erkänner att det inte blir så mycket av den varan nu för tiden.
– Ofta är man så trött i kroppen när man kommer hem att man inte orkar, säger hon.
På sin handled har Fia sin signaturpensel tatuerad. När hon funderade på sin företagslogga kom hon på att hon kunde använda den.
När Fia började som målare var det fortfarande relativt få kvinnor i branschen och hon berättar att hon fick jobba hårt för att få respekt ute på jobben.
– Det var tufft emellanåt. Som tjej måste jag alltid bevisa att jag kunde. Det var också därför jag kände att det var väldigt viktigt att ta gesällprovet.
Det var nu fem år sedan och med åtta år i yrket och nu även fler tjejer i branschen upplever Fia att attityden håller på att förändras.
– Och det är inte bara inom måleriet, det gäller de flesta hantverksyrken, elektriker, snickare.
Än så länge tycker hon inte livet som egenföretagare skiljer sig särskilt mycket från jobbet som anställd.
– Även tidigare var jag ju ofta ensam ute på jobb, så det känns som vanligt.
Skillnaden är att hon åker till jobbet i en bil med den egendesignade loggan. Och att hon måste börja hålla koll på det där med moms och fakturor då.