Emmicki levde med någon som utgav sig för att vara någon annan i tio år. Det präglade henne starkt.
Jag träffar Emmicki i den trädgård där hon växte upp i Västervik. Hon är hemma på besök, nybliven tvåbarnsmamma och livet har tagit en lugnare form för en tid.
Att få vara mänsklig är viktigt för dig, på vilket sätt?
– Många tycker att det jag gör är så långt ifrån det de själva gör. Jag var på en fest en gång och träffade en sjuksköterska som sa till mig att det är så fantastiskt det jag gör. Det fick henne att ifrågasätta vad hon gör med sitt liv men hon gör ju världens samhällsinsats, hon räddar liv varje dag. Det blir lätt fel perspektiv, säger Emmicki.
Emmicki gick det samhällsvetenskapliga programmet. Efter gymnasiet reste hon och det var i Grekland som hon träffade den kille från Kanada som hon skulle komma att leva med de kommande tio åren. En människa som sedan visade sig vara någon helt annan.
Emmicki var 19 år och flyttade efter Greklandsresan till Montreal i Kanada. Hon flyttade ihop med killen och började studera statsvetenskap. Emmicki säger att hon kom till en smältdegel av kulturer.
Hur var det att leva där?
– Jag älskade kulturen, konsten, musiken och maten, samtidigt är Kanada långt efter Sverige vad gäller jämställdhet. Ju äldre jag blev desto mer kände jag att den biten skavde.
Hon beskriver den första tiden i Kanada som spännande. Paret bodde nära New York och åkte ofta till USA på helgerna men trots att hon tyckte om landet så var det var inte en plats där hon en dag ville ha barn.
– Det var så långt ifrån mina värderingar och hur jag ville leva. Huvudgatan var full av strippklubbar.
Efter fyra och ett halvt år tog hon sin kandidatexamen i political science (statsvetenskap), med fokus på mänskliga rättigheter, konflikter och internationella lagar. Studierna fortsatte med en master i Holland, ett examensarbete i form av ett forskningsprojekt i Kenya, om kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld under konflikten där, 2007-2008.
2009 tog hon sin examen, mitt under den stora finanskrisen. Jobben var få men Emmicki visste vad hon ville.
– Jag var beredd på att det kanske skulle ta tre år innan jag kunde försörja mig men jag fick stöd hemifrån. Jag behövde arbeta mig upp, jag hade många jobb samtidigt, säger hon.
Sen flyttade hon och sambon till London.
– Jag jobbade i Oxford för olika biståndsorganisationer och på det brittiska parlamentet.
Emmicki Roos har kommit att jobba mycket med att få in kvinnor i fredsprocesser och att ha ett jämställdhetsperspektiv i fredsoperationer och fredsprocesser och allt som har med säkerhet att göra.
Emmicki har under åren jobbat framförallt med att få in kvinnor i fredsprocesser och kämpat för ett jämställdhetsperspektiv i fredsoperationer, fredsprocesser och arbetat med säkerhetsfrågor.
Det är inte svårt att se att hon vill förändra och att hon inte duckat för de risker hon behövt ta för att kunna göra skillnad.
Men nu tar vi oss tillbaka till 2012 efter att Emmicki och hennes kille hade lämnat London och flyttat tillbaka till Kanada. Plötsligt förändrades livet.
– Jag åkte hem till Sverige ett tag för att min mormor, som betydde oerhört mycket för mig, låg för döden. Då började det knaka i relationen med min kille.
Det visade sig att killen hon levt med i tio år var någon annan. Den Emmicki förälskat sig i fanns inte, han levde ett annat liv vid sidan av det liv han delade med Emmicki. Ett liv, i vilket han visade sig stå för helt andra värderingar.
– Då hamnade jag i en enorm livskris. Hittills är det den största krisen under mina 37 år som skakade om hela mitt liv, säger Emmicki.
Hon stannade under några månader kvar hos föräldrarna som stöttade henne.
– Jag hade sån enorm hjärtesorg, var så chockad och sårad. Jag har nog inte kunnat förstå vad det innebär att ha en sån livskris innan jag hamnade där. Jag har levt så skyddat, haft så mycket kärlek i min familj och varit så respekterad.
Efter några månader omvandlades sorgen till vrede. Ur vreden kom något nytt, en längtan efter att få dyka in i jobbet igen och en ny period i hennes liv tog sin början.
– En morgon såg jag mig själv i spegeln och insåg att jag har två val, antingen lägger man sig ner och dör och livet går inte vidare eller så bestämmer man sig för att nu måste jag kämpa emot och ta mig ur den här krisen och komma vidare från det här sveket.
Hon erbjöds en chefstjänst i Indien men kände att hon var för skör så för första gången på nästan tio år flyttade hon hem till Sverige igen.
– Jag fick ett jobb i Stockholm där jag började arbeta på en civilsamhällesorganisation som heter Operation 1325, med kvinnor, fred och säkerhet.
Året är 2012 och Emmicki blir intervjuad av media i Juba i Sydsudan om vikten av kvinnors lika deltagande i det fredsbyggande arbetet i landet.
Sedan dess har Emmicki jobbat halva tiden i Sverige och halva tiden utomlands. Hon har bott och arbetat i Afghanistan, Myanmar, Ukraina, Kenya, USA och nu senast i Israel och Palestina där hon väntade sitt första barn.
Är du aldrig rädd?
– Det beror på vart man åker, i Israel och Palestina kände jag mig inte så orolig, det sker attentat men det gör det i Stockholm, Bryssel och Paris också. I Kabul är man medveten om att man tar en risk. Nästan varje dag när jag åkte till jobbet var det självmordsattentat på den sträckan.
Vid ett tillfälle vaknade hon klockan ett på natten av att hela den container på sex kvadratmeter hon bodde i skakade.
– Jag fick flyga in under sängen och ta på mig skottsäker väst och hjälm. Jag låg där och väntade på att få besked på mobilen för jag visste inte om det var vår camp som var attackerad. Då har man 60 sekunder på sig att springa till bunkern och ta sig ner, säger hon.
Efter sju minuter fick hon ett meddelande, det var en attack tre kilometer bort men en så stor sprängning att hela staden skakade.
– När jag kom hem kunde jag tycka det var lite jobbigt med raketer kring nyår, säger hon.
Året är 2015 och Emmicki blir avtackad på Utrikesdepartementet i Kabul för att ha tagit fram Afghanistans första nationella handlingsplan för kvinnor, fred och säkerhet.
Det råder ingen tvekan om att Emmicki har ett långt CV. Hon har inom ramen för sin nuvarande tjänst på Folke Bernadotteakademien varit rådgivare åt Svenska utrikesdepartementet i genomförandet av Sveriges nationella handlingsplan för kvinnor, fred och säkerhet. Hon har suttit tre år i Natos civilsamhällespanel och rådgivit Nato vad gäller jämställdhet och mycket mer där till.
Hon har också varit med om en livskris som fått henne att omvärdera saker. Hennes drivkraft är onekligen stark.
– Så länge kvinnor inte har samma rättigheter och möjligheter som män att delta i allt fredsarbete, fredsprocesser och fredsförhandlingar så kommer vi inte få fred och stabilitet i världen, säger Emmicki.