Det finns de blivande 70-åringar som önskar få med sig släkten till en exotisk söderhavsö för att fira den stora dagen tillsammans.
Och så finns det de som har en önskan, som inte bjuder samma njutfulla avkoppling...
– När vi fick frågan av farbror Karl om vi ville följa med honom och mina kusiner till Tanzania för att bestiga Kilimanjaro i samband med hans 70-årsdag sa vi direkt ja, säger Jörn Lorenzen.
De blev ett gäng om sju släktingar och tre kompisar, från den yngsta 41 år, till den äldsta, jubilaren själv, som för övrigt gjorde samma bedrift när han fyllde 60.
– Men han är inte den äldsta som nått toppen, utan det ska visst vara en som fyllt 85 år som bestigit Kilimanjaro, tillägger Kerstin Petersen Lorenzen imponerat.
Nu vet hon, maken Jörn och hans mamma Annelie vad som krävs för att ta sig upp på toppen av Afrikas högsta berg. Det är ruskigt jobbigt, om du frågar dem.
– Man är ju inte van att åtta dagar i sträck vandra många kilometer – och många höjdmeter, sova i tält och vara tom på energi. Allra värst var nog höjdskillnaden, det kan man ju heller inte träna på, så man gick med huvudvärk lite hela tiden, säger Jörn i ett försök att ge en så tydlig bild han kan av utmaningen.
– Varje dag avverkade vi uppemot tusen höjdmeter.
– Och det var inte precis asfalterat, tillägger Jörn. Vi anser oss ha hyfsad kondition, vi hade tränat en hel del uthållighet och hade förberett oss väl mentalt, men det krävdes enormt mycket pannben. Man måste vara beredd på att "gå över gränsen" ibland.
Gruppen hade med sig fyra guider, kockar, assistent, en toalettansvarig och 30 bärare, så kallade porter.
– Vi behövde bara ta med oss packningen för nästa etapp, säger Kerstin som tappade fem kilo under de åtta dagar som expeditionen pågick. Resten plockade de ihop och bar åt oss. Det kändes som de sprang om oss på de där steniga, snirkliga vägarna. De flesta i flip-flops.
– Så när vi kom fram till nästa läger hade de rest tälten, ställt i ordning toaletten och maten var färdiglagad i tältet där de dukat borden med duk och levande ljus. Och allt det bar de med sig, utöver vår ordinarie packning. De var helt fantastiska, tillägger Jörn.
De är överens om att de aldrig klarat expeditionen utan dem.
– Sista etappen, när de förstod hur trötta vi var, sjöng och dansade de omkring oss, som för att hjälpa oss upp, säger Annelie, och visar hur hon får gåshud på armarna bara av att tänka på det. Det kändes verkligen som de ville att vi skulle komma upp allihop.
Sista etappen var en utmaning utöver allt annat. Det till trots klarade sig alla upp till Stella Point på Kilimanjaros topp medan Jörn, Kerstin och ytterligare fyra nådde även den absolut högsta punkten Uhuru Peak, 5 895 meter över havet.
Skulle ni göra om det?
– Ja, självklart. Om man vet att det är med ett härligt, glatt gäng. Fast det skulle inte bli nästa år, tillägger Jörn och skrattar.
Han har förövrigt redan nästa utmaning på G, Nordenskiöldsloppet.
– Det är världens längsta skidlopp på 220 kilometer, alltså två och ett halvt Vasalopp. Det krävs minst ett års förberedelse, så jag ska börja träna direkt efter Vasaloppet.
Hur ser ni tillbaka på äventyret på Kilimanjaro idag?
– Det är egentligen nu som först vi förstår vad vi varit med om. Varje gång vi tittar på bilder drömmer vi oss tillbaka och det känns extra roligt att vi är så många som kan dela upplevelsen.