Vi träffar Lisa Karlsson i hennes hem i Storebro och hon inleder vårt samtal med att läsa ett meddelande hon skrev till sin biologiska mamma i samband med att hon sammanfattade berättelsen om sitt liv i skriften "Min historia" för ett antal år sedan.
"Mor, vad tänkte du då du valde bort dina döttrar och söner. Tänkte du att här hjälper varken gråt eller böner. Du ville väl ge dina barn ett bättre liv och att skicka dem till Sverige var ditt enda alternativ. Jag var så liten och förstod nog inte vad som hände. Och jag minns inget av det jag tänkte och kände. Men som vuxen har jag undrat ibland i mitt nya trygga förlovande land. Hur hade mitt liv tagit gestalt om du – min mor – inte offrat allt".
Lisa var knappt fem år gammal när hon, som ett av omkring 70 000 barn, tvingades lämna det krigsdrabbade Finland för Sverige. Lisa, eller Sirkka-Liisa Valkonen, som hon hette då, skickades till Sverige efter kriget – hennes pappa, som deltagit i striderna, var inte densamma när det var över.
– De hade det väldigt svårt och min pappa var förstörd. Jag försöker att minnas den tiden, men det går inte. När man upplever något sådant så väljer man att förtränga det. Det var nog ganska dramatiskt för mig kan jag tänka mig, säger hon.
Lisa bodde ofta i sin mormors hus i Voikkaa. Hon och hennes mormor hade en nära relation och efter det blev klart att hon skulle lämna Finland för Sverige väntade ett sorgesamt farväl mot en oviss framtid. Skulle de någonsin träffas igen?
– Natten då resan skulle börja ville de inte väcka mormor först, för att det skulle bli så jobbigt att säga hejdå. Men det var förstås omöjligt och mormor var vaken hela natten.
Det pågår just nu ett krig i Ukraina, hur tror du de barnen känner som tvingas fly?
– Jag trodde att jag aldrig i mitt liv skulle få uppleva ett krig i närheten igen efter det jag varit med om. Jag har svårt att föreställa mig vad de barnen går igenom då jag aldrig var "mitt i kriget".
Hon har, som tidigare nämnts, förträngt sin tid i sitt födelseland i Finland. Det stora starka minnet från barndomen är från hennes första tid i Sverige, i en bil, när hennes nya föräldrar hämtat sitt "Finlandsbarn", som kommit med en av de stora båtarna till Stockholm tidigare under våren. Hon hade somnat under hemvägen från Nykvarn.
– Jag vaknade i baksätet på bilen i Silverdalen och bara grät. Det minnet känner jag starkt.
Men det var inte att komma till sina fosterföräldrar som var det jobbiga. Hon beskriver uppväxten i Silverdalen som enbart positiv.
– Där finns bara ljusa minnen och jag kunde inte ha fått det bättre.
Lisas fostermamma var äldre syster till hennes biologiska mamma i Finland. Hon hade tidigare flyttat till Sverige, där hon som många andra finska unga kvinnor fått jobb på pappersbruket. Här träffade hon sin blivande man och stannade kvar. Det barnlösa paret bestämde sig för att ta emot ett "Finlandsbarn" efter kriget, och då föll det sig naturligt att ta hand om ett av yngsta systerns barn.
Vid ett tillfälle åkte de till Finland på besök. Det var ingen rolig upplevelse för Lisa.
– De ville att jag skulle träffa mina "riktiga föräldrar". Jag ville inte åka och jag minns att när vi kom dit så sprang jag bara därifrån och gömde mig. Jag ville inte träffa dem och jag sa "jag har ju redan en mamma och pappa". Det var första och enda gången. Efteråt förstod jag att det måste ha känts förskräckligt för min mamma att höra det. När jag fick egna barn kom tankarna ibland.
Som ung ville Lisa inte ha någon koppling till Finland och bad sin fostermamma att inte prata finska hemma.
– Jag ville bli svensk och ingen skulle höra var jag kom ifrån. Men man är dum. Det hade varit fantastiskt att kunna ett språk till. Men man förstår inte sitt eget bästa ibland.
Hon har i dag, 80 år gammal, accepterat mycket mer av sitt finländska ursprung och fått sina barn och barnbarn att intressera sig för hennes historia som krigsbarn. Men innerst inne så pumpar det blågula hjärtat lite mer – framförallt när det kommer till idrott.
– Om jag tittar på ishockey håller jag på Sverige. Men om det är något annat och Sverige inte är med så kan jag hålla på Finland. I dag är jag stolt över mitt ursprung.
