Mona Joelsson har kämpat för funktionsvarierades rättigheter i många decennier. När hon föddes, på 30-talet, var det vanligt att barn med exempelvis CP-skador lämnades bort till vårdhem.
Synen på människor med funktionsvariationer har förändrats enormt i Sverige det senaste seklet. En som fått uppleva förändringen på nära håll är Mona Joelsson från Mariannelund. Hon har en cp-skada sedan födseln och nedsatt funktion i både armar och ben. När vi ses en solig eftermiddag i Monas ombonade 30-talsvilla på Skogsgatan delar hon generöst med sig av sin livsresa:
– Jag föddes för tidigt, i sjunde månaden, och det var bara en slump att jag råkade överleva. Man märkte tidigt att jag inte var som alla andra och läkarna sa att jag aldrig skulle lära mig sitta. Att jag skulle bli ett kolli, ungefär, berättar hon.
Monas föräldrar fick rekommendationen att lämna bort henne till ett vårdhem för barn – men de vägrade. I stället fick Mona växa upp i hemmet, tillsammans med föräldrarna som gjorde sitt yttersta för att hon skulle utvecklas och må bra.
– De tränade mig på ett lekfullt sätt. Jag kunde aldrig ha fått bättre föräldrar. Jag har beundrat dem mycket, det kändes aldrig som att de tänkte på att jag var annorlunda, säger Mona.
På den tiden fanns inga rullstolar eller särskilda hjälpmedel för barn med funktionsnedsättning, men föräldrarna ordnade med diverse ”uppfinningar” och hittade lösningar för att hon skulle ta sig fram ändå.
– Jag hade en dockvagn som jag klarade av att gå lite med, och vi specialbeställde en sittvagn modell större
Mona som barn. Grundskoleåren minns hon med glädje. ”Jag gillade skolan. Räkna tyckte jag var jättekul, även läsa böcker och skriva”.
När det var dags för skolstart var det ingen självklarhet att Mona skulle få gå i skola på hemmaplan. ”Det är väl bättre att skicka bort henne”, tyckte en av lärarna. Men Monas mamma var bestämd och gjorde allt för att skolgången skulle fungera.
– Hon skjutsade dit mig på cykeln, bar in mig, satte mig i bänken, körde hem mig så jag kunde äta, skjutsade tillbaka, hämtade… Hon höll på med det i sju år, varenda dag, säger Mona med värme i rösten.
Även skolkamraterna bidrog till att åren i grundskolan blev fina.
– De var nästan slagsmål om vem som skulle stanna inne hos mig på rasten. Jag upplevde ingen mobbning.
Tonårstiden, däremot, var tuff. Mona läste på distans och många kompisar flyttade iväg, började jobba och hade fullt upp med sina egna liv.
– Det var fruktansvärt jobbigt. Jag var ensam och flydde in i studierna. De andra gick på nöje av olika slag, det kunde inte jag göra. Den tiden vill jag inte ha tillbaka, säger hon.
Mona som student.
Men det vände efter studenten, när Mona började läsa på universitetet i Lund. Lagstadgad personlig assistans var inget som fanns då, men tack vare fantastiska studiekamrater fungerade det ändå.
– De turades om att hjälpa till att få upp mig, få mig till och från föreläsningar, lägga mig, och duscha. Jag fick vänner för livet! Det var min underbaraste tid och jag kände aldrig att jag var funktionsnedsatt.
Efter åren i Lund fortsatte Mona sina studier på Lärarhögskolan i Malmö. Även denna tid minns hon med glädje, även om hon mötte en hel del fördomar under utbildningen. Hon fick bland annat kämpa hårt för att få en praktikplats efter att rektorn hävdat att ”ingen ville ha henne”.
–Till slut fick jag plats på en skola i Malmö med jättetrevliga kollegor. Klassrummet låg på andra våningen, men de andra lärarna ställde upp och bar mig upp och ner för trappan. Allt funkade enormt bra.
Genom en stor del av livet har Mona varit engagerad i olika föreningar som kämpar för funktionsvarierades rättigheter. Bildern är från Mariannelunds marknad i somras, där hon sålde lotter för föreningen DHR:s räkning.
Under hela sitt yrkesverksamma liv har Mona sedan arbetat som lärare i Hultsfred, både på högstadiet och gymnasiet. Hon har trivts mycket bra och känt att hon valt helt rätt yrke.
– Jag har älskat mitt jobb och haft fantastiska kollegor. Det har varit jättetrevligt, säger hon.
Genom en stor del av livet har Mona också varit engagerad i olika föreningar som kämpar för funktionsvarierades rättigheter, bland annat DHR. Mycket har förbättrats sedan hon var ung.
– Då pratade man inte med de funktionshindrade, man pratade över huvudet på dem. Om jag var i en affär med mamma och köpte kläder så var det henne de pratade med. Samhället var inte heller lika tillgängligt, berättar hon.
Samtidigt säger hon att ”det är svårare att fostra människor än att göra om en gata”. Fortfarande finns människor med dålig attityd, och fortfarande finns situationer då människor med funktionsvariationer diskrimineras på olika sätt.
– Själv har jag både dåliga och bra erfarenheter. Men det är väldigt stor skillnad nu från när jag var barn, säger hon och tillägger att hon har haft tur:
– Ibland undrar jag hur jag kunde ha sådan tur – jag hade lika gärna kunnat hamna på vårdhem.
Mona har tvingats bemöta många fördomar kring sin funktionsnedsättning. ”Nu är jag härdad, så jag kan ge svar på tal. Men det klarade jag inte när jag var ung, då var jag mycket blyg”, säger hon.