Lina jobbar till vardags som lärare, ett jobb som hon verkligen trivs med.
Hon kommer promenerande till intervjun. Vi har bestämt att vi ska träffas vid Mogården, traktens samlingspunkt, där det är återkommande aktiviteter och evenemang, och Lina bor precis intill. Även i det gamla Elimkapellet brukar det hända saker.
Något av allt som anordnas i Vråka är pubkvällar, bastukvällar, bokcirkel, loppis, luciatåg och logdans.
Och uppslutningen är bra.
– Vi kommer när det ordnas saker, för att det är viktigt för oss, säger Lina.
Bidrar evenemangen till att hålla ihop bygden?
– Ja, jag tror det. Det finns en lång historia av gemenskap i Vråka. Vi är bra på att umgås över generationsgränserna. Några är 80 år och några är fem. Vi har trevligt tillsammans. Det är mycket skratt.
Lina växte upp i Vråka och Nocketorp. Ett tag bodde hon i Västervik, men när hon pluggade i Linköping och Norrköping, valde hon att pendla dit från Vråka. Och nu bor hon alltså ett stenkast från bygdegården.
Vi går hem till henne efteråt och beundrar blomsterprakten i trädgården, där ett blått hav av vårstjärnor har slagit ut, till glädje för traktens bin. Vi pratar lite med hennes dotter, Tyra Egevi, fem år.
Det är den kanske varmaste dagen hittills denna kalla vår och 13 grader i skuggan. Tyra hoppar i studsmattan.
– Här bor jag. I skogen, men ändå lite centralt, säger Lina.
Nu kommer vårblommorna snabbt i värmen, här vårstjärna.
Hon berättar att det är många som har flyttat tillbaka till Vråka med omnejd, inte minst barnfamiljer.
– Det är väl något som drar med den här trakten. Man känner sig hemma här.
Men hon tror inte att så många barnfamiljer skulle bo där om inte skolan fanns i Edsbruk, plus fritids och förskola. Mataffären är också viktig.
– Fanns inte de här sakerna, skulle vi inte ha en så levande landsbygd som vi har, säger hon.
Äntligen vår och studsmattetid! Lina med dottern Tyra.
När inte Lina engagerar sig i byalaget, jobbar hon som lärare på Överumsskolan. Det har hon gjort i snart elva år nu.
Som barn ville hon bli ridlärare. Hon gick själv på ridskola, på Heda i Gamleby.
Ridlärardrömmen gick över rätt snabbt, men Lina har alltid velat jobba med människor. Efter samhällsprogrammet på gymnasiet, valde hon att läsa vidare till undersköterska.
Hon har jobbat på såväl sjukhuset i Västervik som på äldreboenden och trivts med det. Men nu är hon alltså lärare.
– Jag trodde att jag skulle jobba med äldre barn, men jag började med en fyra, och sedan blev jag kvar där, säger Lina, som undervisar elever från årskurs fyra till och med sex, det som man brukar kalla för mellanstadiet.
– Det är en rolig ålder. Det händer mycket, så ingen dag är den andra lik. Man får vara med om mycket. Det är coolt att få vara med om att en elev lyckas med något som den länge har kämpat för, säger hon.
Lina tar en promenad i Vråka. Själv bor hon bara ett stenkast från bygdegården.
Lina gillar att vara lärare. Men i riket som helhet råder det stor brist på behöriga lärare och förskollärare. Skolverket bedömer att det behöver rekryteras personal motsvarande 131 000 heltidstjänster inom dessa yrkesgrupper fram till år 2035.
Hur ska man locka fler unga att läsa till lärare?
– Genom att satsa på skolorna och lyssna in vad lärarna efterfrågar. Barn måste få kosta, om de ska vilja fortsätta och själva kanske utbilda sig en dag. Skolan är fel ställe att spara på, säger Lina.
Lärarnas löner är förstås en av flera viktiga pusselbitar, men det finns fler. Lina lyfter vikten av att ha utbildad personal, och gott om personal, som kan möta de olika behov som finns.
– Det är en utmaning, men den är inte omöjlig, om man satsar på rätt sätt.
Lina Nilsson sitter i styrelsen för Vråkabygdens byalag.
Bygdegården, Mogården, är den naturliga samlingspunkten i trakten.
Lina Nilsson med dottern Tyra Egevi, fem år, njuter av vårsolen hemma i trädgården.