Liselott Göthe, 31 år, arbetade natt på en industri. Ett jobb som hon till en början trivdes bra med, men efter hand började det tära.
– Ja, jag kände mig trött nästan jämt och jag längtade ut.
Liselott började kolla efter alternativ och av en slump fick hon nys om skorstensfejare, eller sotare som vi säger i dagligt tal. Hon läste på om yrket och utbildningen.
– Jag gillar höjder, är noggrann, är inte rädd för att bli smutsig, man är mycket utomhus och det är socialt. Det lät perfekt för mig.
Det är MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som anordnar utbildningen i Rosersberg utanför Stockholm. Efter 20 veckors godkända studier, varav sju är praktik, tar man skorstensfejarexamen.
– Jag gjorde min praktik här i Västervik, på Skorstensfejarmästarna Syd, och när jag var klar med utbildningen fick jag jobb direkt.
Liselott berättar om en spännande del i utbildningen:
– Vi skulle klättra upp inuti en industriskorsten som var 18 meter hög. Det var trångt, mörkt och smutsigt, men härligt att stå däruppe när man hade klarat klättringen.
I dagsläget arbetar sex skorstensfejare i Västerviks kommun. Liselott är den enda kvinnliga.
– På utbildningen, där vi var 20 elever, var det lika många tjejer som killar. Det var första gången, berättade vår kursledare. Tidigare år har det bara varit enstaka tjejer.
När Liselott dyker upp hos kunder blir en del lite förvånade över att det kommer en tjej.
– Var och varannan reagerar, men det är bara positivt och jag får ett jättebra bemötande.
En typisk arbetsdag besöker Liselott ett 15-tal kunder. Hon börjar med att gå in i huset och stänga luckor till braskaminer. Sedan klättrar hon upp på taket och firar ner linan med lod och krejs, stålborstar som river loss sotet.
– Det är viktigt att luckorna till eldstäder är stängda eftersom det bildas ett tryck. Sotet får ordentligt med fart och kan lätt sota ner ett helt rum annars.
När det är klart på taket kör Liselott med stoftdammsugaren inomhus i braskaminerna och rengör med en virra och en tubmoj vilket är en platt metallpinne med en rund stålborste.
–Virran är gjord av ett slags gräs som inte kan fatta eld. Det är ett fantastiskt verktyg som vi tillverkar själva. När allt är klart kollar jag att draget fungerar och tar upp sot som spillts utanför luckorna.
Skorstensfejare är ett yrke som går långt tillbaka i tiden, lika länge som det funnits skorstenar. Förr arbetade man ofta två och två och ett eget språk utvecklades.
– Språket kallas knoparmoj och används än i dag. När jag började jobba förstod jag ingenting.
Några exempel är “lank” som betyder kaffe. “Daska” heter det om någon ramlar ner från taket och om någon äter “gluffas" det. “Brallor”, alltså byxor, är ett välkänt ord som härstammar från knoparmoj.
En skorstensfejare har en särskild mössa, en kurpis.
– Det är som en uniform, en symbol för yrket.
Den Liselott har på huvudet är sydd i älgskinn. Knappen på toppen är en klädd gammal femöring.
– Det är från förr. Om en sotare ramlade ner från taket och skadade sig skulle man kunna ta loss myntet och ringa efter hjälp är vad jag har hört.
Det råder ingen tvekan om att Liselott är nöjd med sitt nya yrke där hon får vara utomhus, röra på sig och träffa folk. I dagsläget, med coronaviruset, blir det dock inga besök hos människor i riskgrupper.
– Nej, de ringer själva och bokar av våra besök.
