– Det upptäcktes egentligen av en slump då en studiekamrat la märke till att jag hade mycket ångest. Hon hörde att jag var uppe och gick hela nätterna, hennes elevrum låg vägg i vägg med mitt, säger Sandra.
Hon studerade till socionom på Umeå universitet och led av så stark oro att det enda sättet att hantera den på var att gå runt, runt i rummet. Hon oroade sig för hur hon skulle klara nästa dag, det kunde röra sig om rädslor kring att inte klara av att gå på en föreläsning.
– Jag hade då ett mantra i huvudet "Jag måste gå på den, jag måste gå på den". Jag hade ren ångest över att jag måste prestera. Jag har alltid haft föresatsen att inte säga något i sociala sammanhang men efter tio minuter kan jag inte vara tyst och då känner jag mig jättedum för att jag tänker att jag ställer idiotfrågor. För mig har mycket handlat om rädslan att inte duga.
Sandra berättar att hon efter ett tag gjorde något man inte ska göra.
– Jag fick sertralin av studiekamraten. Efter att ha ätit dem i cirka tre dagar var det som att någon tryckt på en lysknapp. Det blev ljusare i tunneln, säger Sandra.
Medicinen tog dock slut efter någon månad och då kontaktade studiekamraten en läkare på hälsocentralen åt Sandra som själv inte ville.
– Det var pinsamt för det var ju inget fel på mig, säger Sandra som först inte ville erkänna den psykiska ohälsan.
När vännen beskrev Sandras problem kände läkaren igen vissa tecken så han bokade in en hel eftermiddag med henne.
Läkaren skrev en akutremiss till öppenpsykiatrin i Östersund.
– Mitt liv är indelat i korta maniska perioder, de kan vara från några dagar till en vecka, då jag exempelvis vill renovera om huset varvat med depressiva perioder som ofta varar i månader, då jag ibland inte vill leva. Däremellan går det lite upp och ner men mina mediciner gör att jag fungerar.
Sandra berättar att en så enkel sak som att öppna en kartong, under en depressiv period, kan kännas som att bestiga Mount Everest.
Hon fick komma till en psykiatriker som ställde diagnosen bipolär. Psykiatrikern gav henne strategier och redskap.
– Han var helt underbar. Jag gick hos honom från 2006 till 2009 när jag flyttade. Från början gick vi igenom barndomen, tonårstiden och missbruk i familjen. Sedan fyllde han upp ett tomrum genom att kolla hur det var läget och vi kunde prata böcker, konst, filmer och det blev ett gemensamt utbyte, säger Sandra.
Bipolaritet har dock inte med uppväxtmiljö att göra men kan vara ärftligt, berättar hon.
– Förr hette det manodepressivitet. Säger man att man är manodepressiv tror folk att man borde läggas in, säger man att man är bipolär tycker de att det är intressant och vill att man berättar mer.
Sandra är av åsikten att man kan vända allt till det positiva även om hon kan ha djupa depressioner.
– Det finns två varianter och jag har den mildare. Jag har aldrig behövt ligga inne på psyket men depressionerna leder många gånger till självskadebeteende och att man dricker för mycket, då finns ingen positiv bild utan allt är ganska nattsvart.
Hon började dricka när hon var 12 år och berättar att hon drack mycket under högstadiet men bestämde sig för att inte dricka lika mycket och ofta.
Hur går tankarna när du är deprimerad?
– Hur ska jag klara nästa dag? Varför lever jag? Skulle världen se bättre ut om jag inte levde? Samtidigt så måste jag intala mig att mina barn behöver mig och de har ju sett mina sämre perioder både på gott och ont. När man är längst ner så finns ändå känslan av att de kanske har det bättre utan mig. Det sunda förnuftet och hjärtat säger en sak men hjärnan en annan och det föregår en kamp mellan dessa två.
Hon berättar att det ibland känns som att hjärnan är överfull av känslor.
– Ibland när jag går och lägger mig känns det som att hjärnan är utanför skallen, så full av känslor och tankar. Min medicin gör att den lugnar sig och att den "krymper ihop" lite.
Hur ser livet ut idag?
– Jag är långtidssjukskriven sedan 2015. Jag har arbetsprövat men får då mer stresspåslag som leder till mer ångest och depressioner. Men jag känner att jag måste nyttja det jag har.
Sandra berättar att många kan säga "Ryck upp dig, kom ut så ska du se att det blir bättre" men att det är det sämsta man kan säga då hon redan har ångest över att inte "hänga med".
– Jag vill leva men måste ibland kämpa för att se det positiva, de små sakerna som jag kan tänka mig att andra tar för givet, säger Sandra.
