"Det svåraste är att komma hem. Kontrasterna är så monumentala. När jag tittade in i min egen garderob, efter Rwanda, mådde jag illa", säger Maria Dahlin.
Hon är så dedikerad, Maria Dahlin, just hemkommen från sitt åttonde uppdrag för Operation Smile. Organisationen med 5 000 volontärer som sedan starten 1982 opererat 300 000 barn med gomspalt, världen över.
Tunabördiga Maria Dahlin berättar att hennes strävan efter att hjälpa andra började tidigt. Som ung hade hon en praktiktermin på ålderdomshemmet i Tuna.
– Jag ville göra det bästa för de gamla och jag trivdes med jobbet.
Hon blickar med värme tillbaka till uppväxtorten och berättar att personer i trakten kallar henne för "Maria i Kvilleholm". Hon har syskon och släkt kvar i trakten och när hon först lämnade Tuna var det för att läsa vårdlinjen på gymnasiet i Oskarshamn.
Akutsjuksköterska i Huddinge och Linköping, sjuksyrra på öronkliniken och Företagssköterska på Östgötahälsan, Feelgood och på Försvarsmakten i Kvarn. Hon har en gedigen erfarenhet inom vården och som nybliven 60-åring byter hon nu spår igen. Till LAH och palliativ vård i patientens hem.
– Det känns angeläget och intressant. Kontrasten blir stor mot mitt förra jobb inom Försvarsmakten, där jag ofta fick försöka dämpa de supertränade soldaterna som ville för mycket.
Men kontraster är hon van vid sedan hennes uppdrag, eller missioner som det kallas, för Operation Smile inleddes.
– En kollega på akuten på US, Gunilla Lööf, var med och drog igång den ideella delen av organisationen i Sverige 2010. Jag ville hjälpa till helt enkelt.
Maria blev snabbt besjälad av uppdraget och internationellt godkänd av huvudkontoret i Virginia 2013. Efter rigorösa kontroller av hennes cv:n och betyg.
Nicaragua, Rwanda, två resor till Filippinerna, Vietnam, Honduras, Indien – och nu senast ett utbildningsuppdrag Tanger i Marocko. Med sitt väloljade maskineri stannar vårdlaget på cirka 60 personer i en dryg vecka. Alla jobbar gratis och utrustningen skeppas med båt från Virginia.
– I Tanger opererade vi 90 barn på tre dagar. Det är lätta operationer som tar runt en timme, men det är förstås mycket för- och efterarbete. Att få mödrarna att förstå att barnen inte får dricka efter ett visst klockslag, på grund av narkosen, kan vara en procedur.
"Före operationen. Efteråt grät den marockanska mamman av lycka över att operation av dottern gått så bra."
Hur har de här barnen levt?
– Förfärligt. Stigmatiseringen är stor och föräldrar och bybor kan se dem som dåliga omen. En del hålls instängda i hyddor och kan varken äta, dricka eller prata. Många riskerar att dö av undernäring. Om de har en öppen gom rinner maten och vätskan de försöker få i sig ut genom näsan.
Vissa mödrar och barn har färdats i flera dagar för att få hjälp, har aldrig blivit undersökta av läkare och kanske har de sålt sin sista get för att finansiera resan.
– Då hjälper vi dem med busspengar så att de kan ta sig hem efteråt.
Barnens livsomställning blir total. De kan lära sig prata, äta, gå i skolan – och som flicka bli gift.
"I Filippinerna fick vi utnyttja ett konferensrum på ett privatsjukhus. Vi la tunna strandmadrasser på golvet, som 30 barn och deras föräldrar fick ligga på."
Beskriv känslan på plats?
– Förutom tillfredsställelsen över att kunna hjälpa är det själva missionen som är så häftig. Här dimper människor från jordens alla hörn ner, som aldrig träffats, för att under en dryg vecka jobba tätt, tätt tillsammans på en provisorisk vårdavdelning.
13 vårdyrkeskategorier är med. Plastikkirurger, tandläkare, narkosläkare, IVA-sköterskor, logopeder och många fler. Därtill de ovärderliga tolkarna, oftast lokala.
– Det är inget tjafs, bara professionalism och ett driv att hjälpa så många som möjligt. Säkerhet är prio ett. Det ska vara lika säkert som att opereras i väst.
Enok i Rwanda var 27 år när han opererades. Han hade ständigt trakasserats och gömts undan. Efter operationen fick han ”flytta ut i ljuset”, mötte en partner, gifte sig och fick ett barn.
I världen föds ungefär två barn per 1 000 födslar med gomspalt. I Sverige opereras barnen första gången vid tre månaders ålder. I många andra länder inte alls.
– I Marocko hjälpte vi en 69-årig man som levde uppe i bergen och aldrig hört talas om Operation Smile. Byborna samlade pengar så att han kunde ta sig till oss. De hade knappt förstått honom. Vid hål i gommen går alla ljud upp i näsan och det blir rundgång.
Men till Maria och de andra volontärerna kunde han efteråt säga: "Vad fint att få se normal ut när jag läggs i kistan".
Maria har träffat grundarna till operation Smile, Bill och Kathy Magee i Virginia. "Jag älskar dem. Tänk vad de har åstadkommit", säger hon.
Svåraste uppdraget?
– Rwanda. Det var så oerhört fattigt och hemkomsten strax före jul blev tuff. Att tänka på klappar var absurt. Jag tittade i min egen garderob och mådde illa. Under tre månader köpte jag inget utom mat.
– Jag stod inte ut med folks klagan på svenska vårdköer, på att en fjärrkontroll på barnavdelningen inte fungerade eller att vi i personalen skulle dela dubbelrum under en personalfest. Vi är så makalöst bortskämda.
Din syn på skönhetsoperationer?
– Jag orkar inte ens höra talas om dem!
