Bäcken som rinner utmed Dackestop i Virserum har blivit Maria Söderlunds favoritställe när det kommer till stenbalansering.
Hon gör det till synes omöjliga möjligt. Får stenar i olika storlekar och former att naturligt balansera i olika positioner. Utan användning av vare sig lim, stöd eller andra föremål som skulle hjälpa till att bibehålla konstruktionens balans.
– Det finns de som tvivlat och frågat om jag använder sättlim, säger Maria Söderlund, som ursprungligen kommer från Mörlunda, men som nu bor i Vimmerby efter 25 år i Stockholm.
Det finns de som kallar det en konstform, andra en disciplin. För Maria har det blivit en hobby.
Vi träffas vid bäcken som rinner utmed Dackestop i Virserum. Det har kommit att bli hennes favoritställe när det kommer till stenbalansering, med Öland på en god andraplats.
En dag som denna är det porlande vattnet nästan svårt att överrösta, det tycks hylla vårens ankomst där det rusar fram med en väldig fart och kraft.
– Är du med nu? Nu känner jag att jag hittat rätt punkt och kan släppa snart, säger Maria och har svårt att dölja sin lycka.
Hon gör jämförelsen med ett bilbatteri, att två pluspoler aldrig kan mötas, utan man brukar prata om tyngdlagsklister, där ytorna dras till varandra och "smackar ihop".
Lördagsmys i skogen.
Kort senare beskriver hon det som att hon fokuserar på sitt andetag, där alla andra tankar, på vad familjen ska äta till lunch eller vad som ska göras senare, pausas.
– Det låter nästan lite flummigt, säger hon och skrattar.
– Egentligen är det inte konstigare än att jag får den effekten i kroppen som andra kanske får av att rida, sitta på ett berg och njuta av utsikten eller plocka svamp. Alla har sin form av "meditation" för att komma ner i varv och få ny energi. Jag hittar mitt lugn i att balansera stenar eller bygga broar. Jag gör flera i veckan, året runt. I vintras, när det var snöigt och kallt, hade jag stenar i garaget.
Maria Söderlund gör det till synes omöjliga möjligt. Får stenar i olika storlekar och former att naturligt balansera ovanpå varandra i olika positioner.
Så tar Maria ett djupt andetag. Hon koncentrerar sig lite extra. Så drar hon sakta, sakta och försiktigt undan händerna.
En sten med formen av ett hjärta står plötsligt, stolt balanserande med den lilla, lilla spetsen som enda beröring mot en större sten i bäcken.
Hon beskriver ögonblicket som sann lycka och eufori.
– Det är så magiskt att jobba med gravitationen. Broarna är svårast att lyckas med, det är så många stenar som ska samarbeta, så inte tyngdlagen är där och vill dra ner det.
"Leta upp en fin sten och en bra plats. Fokusera och tro på att det är möjligt. Och det kanske viktigaste av allt – känn glädjen", tipsar Maria den som blir nyfiken på att prova.
Maria kan lätt förflytta sig två år bakåt i tanken till när hon först fick höra talas om stonebalance. Ett tv-inslag från USA, där en kille satt i en bäck lik den i Virserum och byggde torn fångade hennes intresse och nyfikenhet.
– Jag kände direkt en dragningskraft, jag ville se om det verkligen fungerade, så jag plockade fram några stenar jag sparat från en semesterresa till Mallorca.
– Jag lyckades direkt, säger hon och ler stort. För mig som varit en riktig naturmänniska sedan jag var liten har det här gett mig en ny dimension och upplevelse där jag får förena möjligheten att rensa tankarna och ladda ny energi i naturen – samtidigt som jag skapar med stenar som jag tycker är så vackert.
"Ta en nypa tålamod och en skopa fokus. Leta upp en fin sten. Sätt alla tankar på paus och balansera stenen på en annan sten. Tro på att det är möjligt", tipsar Maria.
Vad skulle du säga är svårigheten?
– Man måste ha tålamod – och vilja ta sig den tiden det tar. Ibland får jag envist hålla på och träna, vända och vrida på dem och kanske byta stenar. Du har ju sett nu att alla punkter inte fungerar, utan man märker ganska snart om stenarna vill samarbeta. Går det inte på ett ställe, kan det gå på ett annat. Jag drivs av att se om det är möjligt.