Melker kan tänka sig att bli chef igen, men behöver nu en paus för att utvärdera sitt ledarskap.
Melker visste redan som liten vad han ville bli och kanske var det närheten till djuren och naturen som tidigt gav honom en känsla för omsorg och omtanke om andra levande.
– Jag hade en jättefin barndom och har vuxit upp med mor- och farföräldrar på somrarna, med mycket djur, lantbruk och omsorg, säger han.
Han är född och uppvuxen i Västervik och gick på vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet. Han sökte kort därefter in till sjuksköterskelinjen i Västervik och kom in. Melker var bara tjugo år när han var färdig sjuksköterska.
– Det var väldigt ungt, jag var färdig i januari, fick rycka in i lumpen i april och efter det började jag jobba, säger han.
Detta var 1995 och det var på den tiden svårt att få jobb, så Melker fick under en period jobba som praktikant för att uppnå a-kassa, men detta ser han som en stor fördel idag.
– Jag fick vara vikarie på en massa olika ställen och insåg att det var bra eftersom jag fick prova så mycket inom vården.
Det har blivit många år inom ambulanssjukvården för Melker Engström. I sju år var han chef för Västervik, Vimmerby, Hultsfred och Virserum och hade då mellan 70 och 80 medarbetare. Nu jobbar han som projektledare med utvecklingsfrågor.
Fyra år senare var det många som sett potential i den då unga mannen och han fick ett attraktivt jobb inom ambulanssjukvården.
– Man tyckte väl att jag var schysst så då fick jag prova ett vikariat men fick en fast tjänst året efter, år 2000.
Hur var det att vid så unga år möta döden i jobbet?
– Man kan ha upplevt fruktansvärda saker men man bara gör det, man går in i en bubbla, det går inte att förklara.
Det värsta tycker han ändå är när han kommer hem till extremt ensamma människor.
– Det är många som inte kan göra skillnad på julafton och en vanlig dag. De har kanske larmat för att de uppger ångest eller ensamhet. Jag åker sedan därifrån, personen är kvar där och så gjorde jag inte någon skillnad, säger Melker.
Melker Engström tycker att man inom ambulanssjukvården är ett drivet team. "Det har jag med mig från idrotten, jag har spelat fotboll i alla år. Vi gör det tillsammans och sen har någon en funktion att vara ledare", säger han.
Det var 2015 som Melker gick från att arbeta operativt till att vara chef för sina kollegor.
– Jag var inte ute efter en chefstitel, har aldrig presenterat mig som ambulanschef, det har aldrig varit viktigt för mig, säger han.
För Melker handlade chefspositionen om att skapa förutsättningar för att hans anställda skulle kunna göra ett så bra uppdrag som möjligt.
Vilka är de viktigaste egenskaperna hos en chef tycker du?
– Man måste ha empati, kunna lyssna och vara närvarande. Ska vi ta hand om människor så måste jag kunna ta hand om min personal. Jag har mött många chefer inom vården som bara vill vara chef och det funkar inte.
I sju år var Melker ensam chef för Västervik, Vimmerby, Hultsfred och Virserum och hade då mellan 70 och 80 medarbetare.
Men saker förändras och 2022 sa han upp sig som chef. Många trodde att han hade blivit utbränd men så var inte fallet.
– Förutsättningarna för att vara den här ledaren fanns inte längre där, så jag såg en ände på det och förstod att då kan jag inte stå för mitt ledarskap längre och måste vika av, säger han.
Melker började istället att jobba som strategisk projektledare med utvecklingsfrågor inom ambulansen– men på somrarna jobbar han operativt, något han trivs med.
När man pratar med Melker om hans arbetsliv förstår man att man behöver ha en inre mental styrka för att orka med alla de utmaningar ambulanspersonalen ställs inför.
– Som chef anställde jag inte "stålmannen" eller den största eller starkaste. Jag anställde den med en ödmjukhet för sig själv och livet. Någon med förmågan att uttrycka att man har fjärilar i magen för sitt uppdrag. Om de kunde det, då förstod jag att det var rätt person för jobbet.
Melker tycker det är viktigt att han och hans kollegor kan visa känslor.
– När alla spänningar släpper så måste vi också få vara ledsna, då släpper det för oss. Det man behöver då är att umgås med kollegor, det är bara de som förstår vad man har upplevt.
Melker är inte rädd för döden och tror att allt har en djupare mening.
– Det är så mycket som kan hända på sekunder, som påverkar folks liv. Det kan inte vara en tillfällighet och för mig skapar det trygghet, det måste finnas en mening med allt, säger han.
Melker träffade sin fru när han var 18 år och hon hade ett genuint intresse för hästar, något som smittade av sig. Familjen har numera två hästar på Stuverums gård. "Vi har i familjen jobbat tillsammans med hästarna två timmar varje dag året om och det har stärkt oss som familj", säger han.
Om man nu ska tala om ålder så tycker han det känns behagligt att bli äldre.
– Att ha de här åren i sig, jag känner mig väldigt trygg som människa, både med ålder och med allt man upplevt.