I ett av rummen står mormor Elsas tramporgel. En tidigare version av kungafamiljen blickar ner från väggen.
– Vi hade inte kunnat träffa mamma och pappa i Hultsfred annars, under hela den här tiden, säger Mirja Sörberg.
Hon har alltid sjungit, under sin uppväxt i Lönneberga och Hultsfred. En vän i familjen som var musiklärare sa "det här kommer att bli nåt av", och hon fick rätt. Morfar och pappa sjöng i kyrkokörer, men Mirja hade siktet inställt på en annan scen.
– Som ung ville jag bli musikalartist. Jag gick på Södra Vätterbygdens folkhögskola, och kom sen in på Musikhögskolan i Örebro.
Där hände något som skulle förändra hennes liv. Hon fick för första gången gå på opera.
– Vi såg På Sicilien och Pajazzo och jag blev HELT KNOCKAD. Det var en så stark upplevelse. Så sen gick jag bara till sångpedagogen och sa: "Nu vill jag sjunga opera".
Vad var det som var så starkt?
– Allt! Hela upplevelsen. Och en rolig sak, det var Knut Hendriksen som satte upp den och jag fick sen sjunga i kören när han satte upp igen, så cirkeln slöts.
Första gången Mirja Sörberg gick på opera blev hon helt knockad av upplevelsen. Nu sjunger hon hög sopran i operakören på Kungliga operan.
En vanlig vecka arbetar Mirja Sörberg och resten av den 54 röster starka kören med minst två, ibland tre, operauppsättningar omlott. Medan den ena befinner sig på repetitionsstadiet rent musikaliskt har en annan kommit till det sceniska, och så småningom så långt som till genrep och föreställningar. Det är mycket att ha i huvudet – och halsen. Och samtidigt en ynnest att ha en av landets vackraste arbetsplatser, Kungliga Operan.
– Jag vill inte att de bygger om! Hellre då bygga något helt nytt, någon annanstans. Det finns så mycket historia i väggarna på operan, och tänk att vi står på samma scen som alla stora sångare genom tiderna.
Hur ofta är du uppsminkad så där riktigt tjusigt?
– Det har förändrats under de 21 år jag varit vid operan. Förut var det mer smink, korsetter och peruker – nu är det modernare. Samtidigt tror jag det finns nåt i operans DNA, att det människor söker är att komma in i upphöjd upplevelse med både musik och det man ser. Ingenting kan jämföras med det, det är magiskt. Och om man ska locka en ung publik så tror jag man ska ösa på, stå ut från det vardagliga.
Tack vare torpet har Mirja Sörberg, född Johansson, kunnat träffa sina föräldrar som bor i Hultsfred utan att utsätta dem för onödiga risker för covid 19-smitta.
Mirja Sörberg beskriver hur lätt det är att låta sig sugas in och kliva in i en ny persona. Hon berättar om sin kärlek till Mozart – "men han har så lite kör" – och Puccini, Verdi, Wagner – "alla de stora romantiska"
Som så många andra har operakören jobbat hemifrån länge nu.
– Vi spottar ut enorma mängder partiklar så det visade sig att vi har ett av de farligare jobben! Så vi har repat hemma, min man i arbetsrummet och jag vid köksbordet. Senast jag var i operahuset var i februari för en digital version av Tosca, säger Mirja.
Torpet i Målilla, Hagelsrums gård, är från 1890 och var tidigare statarbostad. Och bara några kilometer härifrån föddes gammelmormor Hildur, i Djupsjöryd.
Mannen, det är Jan Sörberg, som också sjunger i operakören. De träffades på Operastudio 67 i Stockholm och har två döttrar tillsammans. Tack vare bra barnvakter har det gått att sy ihop ett familjeliv med obekväma arbetstider och sena kvällar. Men ingen av döttrarna sjunger.
– Vi försökte med barnkör, men de fastnade inte för det.
Jag lovade en kollega med finskt påbrå att fråga om ditt förnamn, Mirja. Är det finskt?
Mirja skrattar. Nej, inte alls. Det var först meningen att hon skulle få heta Maria.
– Det var efter min moster som dog medan mamma var gravid. Men mina föräldrar ändrade sig. Jag blev istället döpt efter fotomodellen Mirja Sachs, mamma tyckte att hon var så vacker.
Glamouren! Där har vi den igen.