När vi sitter i båten på väg till Björkö har molnen börjat skingra sig och solen får möjlighet att lysa in genom fönstren. Ulf Kullin gör den här resan två gånger om dagen, när han åker till och från jobbet.
Han sitter bredvid mig och berättar om vart båtarna går i skärgården och vilka tider. En stark känsla av glädje och förväntan strålar från honom under resan. Det märks att han älskar färden över vattnet varje dag.
– Visst, det är en ganska lång resa dagligen. Men livet ska inte vara lätt, det ska vara härligt, säger Ulf glatt.
Ulf träffade sin fru Sofie Alvarsson när de jobbade på Försvarshögskolan i Stockholm och Ulf var överstelöjtnant i flygvapnet. När de blev ett par besökte de Björkö så ofta de kunde, eftersom det var där Sofie växte upp.
– Men det var en tuff tid. Jag klarade inte av att se min fru i tårar varje gång vi lämnade Björkö. Så till slut bestämde vi oss för att ge upp våra karriärer i Stockholm och börja om på nytt i Västerviks kommun, säger Ulf.
Plötsligt blir en ö synlig genom båtens fönster. Vi är framme vid Björkö. När jag kliver av båten och sätter ner foten på bryggan, så blir jag genast tagen av det lugn som vilar över ön. Vi har kommit från det vimmel som man så lätt vänjer sig vid i städerna, till en plats vars själ förmodligen har förblivit ostörd sedan urminnes tider.
Ön är klädd i skog och gröna fält. Här och där ligger små röda hus med vita knutar.
– Jag brukar kalla det för en kombination mellan Saltkråkan och Bullerbyn, säger Ulf medan han blickar ut över landskapet.
När vi kommer fram till Ulfs hus så berättar han att det är nybyggt. Ändå smälter huset in så pass väl i omgivningen att det skulle kunna ha stått där i hundra år, rött med vita knutar.
– Det är en viss gammaldags stil här på ön som vi vill bevara och föra vidare till kommande generationer. Därför var vi noggranna med att huset skulle passa in, säger han.
När Ulf först flyttade till Västervik så fick han ett jobb som rektor på Gamleby folkhögskola. Ulf gillade verkligen folkhögskolan och under hans tid sattes rekord i elevantal. Men efter ett tag ville han prova något annat.
– Jag sökte jobb på kommunen och blev förvaltningsledare och näringslivschef på kommunstyrelsen. Det är ett uppdrag jag brinner för, säger Ulf.
Ulf stannar vid ett litet fordon som står intill huset. Ulf kallar fordonet för en mule och fungerar som en liten bil i storlek med en fyrhjuling. Den har ett lastflak och ett litet bås med ett förarsäte och ett sidosäte.
– Innan vi går in huset så tänkte jag att du skulle få en guidad tur runt ön, säger Ulf.
Färden med mulen tar oss upp och ner för backar medan Ulf berättar om Björkös historia och de människor som bor där. Till slut kör vi upp på ett berg med en liten stuga på toppen. Ulf kliver av mulen, går några steg och drar in den friska luften i ett stort andetag.
– Det här är Qvarnberget! Den högsta punkten på ön. Informationsstugan här är till för att besökare ska kunna komma hit och titta på utsikten och läsa om öns historia, säger han.
Från Qvarnberget går det att se nästan hela ön. Skogarna, fälten, de små röda husen och vattnet som omringar allting. Björkö känns isolerad, men samtidigt fri. Friheten att vara skyddad från omvärlden. Men Ulf vill ha fler grannar.
– Jag vill gärna att fler ska flytta hit. Gärna unga par som har barn. Det vore härligt att få se en ny generation växa upp i den här fantastiska miljön, säger han.
Efter att ha beskådat utsikten och sett insidan av stugan så åker vi därifrån. Efter en kort färd med mulen så är vi framme vid Ulfs hus igen.
Även om huset har ett klassiskt utseende, så döljer sig en modern insida bakom den röda fasaden. Bara jag och Ulf är där, men det är tydligt att det i vanliga fall är fullt med liv i huset. I hallen ligger det barnskor på golvet och här och där ligger en och annan leksak. Det känns som ett hem.
Vi tar av oss skorna och går in i köket. Där slår Ulf på en kaffekokare som står på köksbänken. När kaffet är klart så sätter vi oss i vardagsrummet. Ulf ställer fram två kaffekoppar och två nutellakakor som hans dotter Elina har bakat.
– Vi har tre barn. Elina, Alvar och Karl-Erik. Hela mitt liv kretsar kring min familj, Björkö och mitt jobb, så klart. Men vi får gärna bli fler, både på ön och i kommunen. Sitter vi här och pratar igen om tio år så hoppas jag att fler familjer har hittat hit, säger Ulf med ett hoppfullt leende.
