Mormor lärde mig att hitta glädje i det lilla

Min mormor Hilda utstrålar förnöjsamhet när jag tänker på henne.

Krönikörens minne av sin mormor färgas av en lugn tillförsikt om att livet är som det är och att det går att hitta glädje i det lilla.

Krönikörens minne av sin mormor färgas av en lugn tillförsikt om att livet är som det är och att det går att hitta glädje i det lilla.

Foto: Gorm Kallestad/TT

Krönika2021-12-17 08:57
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hon dog när jag var åtta år, jag träffade henne bara under några sommarlov och några jular så egentligen vet jag ingenting om hur hon egentligen upplevde livet. Men minnet av henne färgas av en lugn tillförsikt om att livet är som det är och att det går att hitta glädje i det lilla.

Inom modern psykologi skulle vi beskriva mormors attityd med begrepp som acceptans, självmedkänsla, tillit, mening. Mormor hade nog en gudstro som gav trygghet trots alla umbäranden. Jag minns henne sitta i sin gungstol med katten i knäet och kaffekoppen bredvid sig, läsandes Bibeln eller en veckotidning. Ibland stickandes strumpor eller i samtal med en granne. Det kom många bekanta in till Hilda för att prata över en fika eller en bit mat. Hon hade en flaska renat gömd till gubbar som kom på besök fast hon själv inte drack sprit. Allt för att alla skulle trivas.  

undefined
Krönikörens minne av sin mormor färgas av en lugn tillförsikt om att livet är som det är och att det går att hitta glädje i det lilla.

Säkert är detta idealiserade bilder av hennes liv som hade varit hårt med fattigdom, många graviditeter, två män och flera barn som dog ifrån henne. Hon hade arbetat som mjölkerska och piga hos storbonden och bodde många år själv med barnen i ett fattigtorp långt in i smålandsskogarna. Men oavsett hur sanna mina barndomsbilder av mormor är, så präglas de för mig av trygghet, närvaro, gemenskap med plats för både skratt och sorg och tillfällen att fira och glädjas – som sagt – av förnöjsamhet.  

Jag blev påmind om begreppet förnöjsamhet när jag kom över en doktorsavhandling. Ulrika Sandén, som doktorerade nyligen i Lund, lärde jag känna när hon bodde i Västervik. Hon drabbades senare av en hjärntumör, behandlades, men sökte en annan form av rehabilitering än vad vården gav. Hon sökte sig till en fiskarby i Nordnorge. Där mötte hon en attityd till liv och död som präglades av det hon senare i sin forskning kom att kalla förnöjsamhet. I byn hade de flesta familjer förlorat någon anhörig på havet men samvaron präglades av att man tog alla tillfällen till att fira. Man gav självklart hjälp när någon behövde det och uttryckte när man behövde hjälp av andra. Man såg inte så mycket bakåt utan tog tillvara livet som det var för tillfället.  

Ulrikas doktorsuppsats bygger på teorin om nuets förnöjsamhet. I forskningen undersöker hon hur man kan skapa trygghet i situationen som cancersjuk och inspireras till att utveckla en förnöjsamhetens gemenskap.  

Min erfarenhet som psykolog är att klienter som når tillstånd av ökad förnöjsamhet lever ett rikare inre liv, skapar mer meningsfulla relationer, minskar sin självkritik, känner mer tacksamhet mot det liv de just nu har, tar motgångar på ett mindre dramatiskt sätt, litar på att hjälp och tröst finns om man behöver.  

undefined
Lasse Övling.

Under hösten har jag praktiserat förnöjsamhet. Arbetsuppdrag som legat på is under pandemin har tinat upp och stressat mig, min kärestas sjukdom har gjort det påtagligt hur oberäkneligt livet är… 

Förnöjsamhet har för mig nu blivit så nära kopplat till att uppmärksamma det lilla och det vardagliga. Det vi lätt tar som självklart, det vi lätt kan glömma i skuggan av de stora målen vi ska uppnå och det vi vill ha mer av. Förnöjsamhet är att ta dagen som den kommer, den blir inte alltid så som jag trott. Och just där i motgången – kan förnöjsamheten ge tröst och trygghet. Den påminner mig om att ”Just nu lever jag”. Jag äter, andas, rör mig, talar, tänker, känner – vad mer behöver jag för att tacka livet? Allt därutöver är enbart bonus.  

Och inför julen vet jag att förnöjsamhet hjälper mig att hålla tillbaks höga förväntningar – den får mig att le åt tanken att det blir ändå som det blir, när det är som det är. Och mormor Hilda skulle nog skratta och hålla med mig om det.