När vi parkerar tidningsbilen utanför villan på Duvgatan i Västervik svänger Mousa Basrawi precis in på uppfarten. Han kommer från simhallen, där han hunnit med ett träningspass efter arbetsdagens slut.
– Jag simmar och tränar en del på fritiden, berättar Mousa Basrawi, som talar i det närmaste perfekt svenska.
Mousa är uppvuxen i staden Kobane i Syrien, där större delen av hans familj fortfarande bor. Han läste ekonomi och pedagogik på universitetet i fem år, och arbetade sedan som lärare i matematik på gymnasiet. Men när revolutionen startade började han i stället ägna all sin tid åt insatser som civil aktivist och medieaktivist.
– Sedan början av den syriska revolutionen 2011 har jag varit en av deltagarna i demonstrationerna som krävde att den diktatoriska Assad-regimen skulle störtas, säger Mousa.
Under sex månader, när Kobane var ockuperat, lämnade han Syrien för Turkiet. Efter att staden befriats återvände han till Syrien tillsammans med en grupp journalister från Frankrike.
– Jag hade ofta kontakt med olika tv-kanaler, alltifrån Russia Today till olika arabiska och kurdiska kanaler. Journalisterna använde ofta mig som källa, eftersom jag hade bra insyn i politiken. Jag skrev även rapporter själv som jag skickade till olika medier. Ofta intervjuade jag kurdiska och syriska ledare. Om det hände något i staden åkte jag dit, efter en bomb till exempel.
Det låter farligt?
– Ja, man visste inte vad som skulle hända. Man vänjer sig efter ett tag, men det var svårt i början av kriget. Jag såg ju döda människor, och allt möjligt när man kom ut.
Ändå var Mousa oftast inte rädd, i alla fall inte i början. Men i slutet av kriget mellan IS och kurdiska krigare i Kobane förvärrades läget. De styrande i den kurdiska delen av Syrien var inte nöjda med att han rapporterade kritiskt, och han kände sig hotad.
I juni 2015 blev det återigen stridigheter i Kobane. På tre dagar dödade IS-krigare runt 250 personer, och runt 500 skadades. Mousa kände att det inte gick att stanna i staden längre. Dels på grund av kriget, dels på grund av hans motstånd mot de styrandes politik, till exempel när det gäller frihet och restriktionerna för media.
– Jag kunde inte sova tryggt på natten. Så jag lämnade Syrien för Turkiet igen, och sedan blev det Europa.
Det blev så småningom Sverige han hamnade i, och efter ankomsten väntade en lång väntan för att få uppehållstillstånd. Mousa började plugga svenska på egen hand från dag ett, så när han äntligen fick börja på SFI behövde han bara läsa i två veckor innan han kunde gå vidare till nästa nivå.
– Jag fick göra ett test, och klarade grundnivån. Sedan läste jag svenska som andraspråk på Komvux i sex månader, och efter det fick jag en praktikplats på Försäkringskassan i Västervik. Där praktiserade jag i sex veckor, och sedan fick jag en tidsbegränsad anställning.
Mousa berättar att han fick bra hjälp av Arbetsförmedlingen. Hans handläggare såg att Mousa hade ett gediget cv och en bra utbildning, och tyckte att ett jobb på en myndighet borde passa honom. I dag har Mousa en fast anställning som försäkringsutredare.
Mousa är övertygad om att utbildning och språk är en nyckel till att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden, och i samhället över lag. Att få möjlighet att göra praktik på en arbetsplats är också viktigt.
– Det är då man kan visa sina förmågor på riktigt. Det kommer inte alltid fram vid en arbetsintervju.
Själv trivs han bra både med jobbet och det övriga livet i sin nya hemstad. För ett år sedan gifte han sig, och paret har många vänner och bekanta i Västervik. Förutom träning ägnar Mousa fritiden åt att läsa, resa – och plugga.
– Jag vill utvecklas, och läser just nu en kurs i ledarskap och kommunikation på Uppsala universitet. Det tar mycket tid, så jag hinner inte läsa så mycket annat.
Mousa har dagligen kontakt med sin familj hemma i Syrien och är fortfarande engagerad i politiska frågor. Men han kan inte vara så frispråkig längre. Regimen i Syrien, och även det kurdiska partiet, har stenkoll på sina kritiker.
– Jag skrev en text på Facebook häromdagen, och en kompis som är kvar i Kobane kommenterade den. Då tog de kontakt med min kompis och sa att han inte fick skriva så. Om jag skriver något kritiskt kan min familj drabbas. Så jag vågar inte skriva så mycket.