Gunnar Sandberg tar emot i villan i Brevik. Röda rosor klättrar upp för spaljén och i rabatterna frodas dahlior och sommarblomster.
Men det är inte i trädgården vi ska uppehålla oss, även om växter ligger Gunnar varmt om hjärtat. Han visar ner i källaren där ett kontor är inrett. På väggarna hänger fotografier föreställande fartyg och segelskutor. Några av dem var i trafik under tiden som Gunnar var yrkesverksam i Västerviks hamn. I november fyller Gunnar 89 år och redan som 14-åring började han jobba på AB Knut Sjögren, en av Västerviks skeppsmäklare.
– I hamnen var det full fart på den tiden. Det fanns tre skeppsmäklare som skötte klarering av anlöpande fartyg. Det handlade bland annat om kontakt med tull och stuverier, lastning och lossning av gods. Mina första arbetsuppgifter på Sjögrens var att cykla runt med notiser till företag och privatpersoner i Västervik. Alltså meddelanden om att det fanns gods att hämta nere i hamnen.
Efter hand fick Gunnar nya, mer avancerade uppgifter på kontoret. På kvällarna gick han olika kurser fram till 20-årsåldern.
– Sedan studerade jag på Handelsinstitutet i Kalmar och när den kursen var klar blev jag återanställd på Sjögrens som kassör och kamrer.
Efter ett långt yrkesliv, närmare bestämt 50 år, finns det många historier att berätta, så många att det nästan är svårt att välja.
– Jag minns en rolig händelse när jag stod som tallyman (den som räknade inkommande gods, reds anm.) vid lossning av sprit. Luckbasen, en gammal stuvare, ropade att jag skulle vända mig bort ett tag. Det gjorde jag.
Det visade sig att en av de plomberade trälådorna med sprit från Södertälje, som skulle till systembolaget hade gått sönder. När Gunnar stod bortvänd passade stuvarna på att samla in spriten med hjälp av en keps och snart var ett helt handfat fyllt av den åtråvärda drycken.
En annan incident var när en av de stora båtarna skulle lägga till. Av någon anledning fick befälet inte stopp på maskinen och fartyget gick rakt in i kajen. En av stuvarna, en slagfärdig karl, ropade upp till styrhytten ”Kan kapten ta med ett brev till Vimmerby?”. Det var mycket folk på kajen den dagen och skratten rungade.
När Gunnar hade jobbat som anställd på Sjögrens i 25 år gick han och tre av hans kollegor in och köpte majoriteten av aktierna i bolaget. Västerviks-Tidningen rapporterade att i juni 1969 sålde de dåvarande ägarna Ernst Dunér och Uno Carmfelt sina aktier vid bolagsstämman. Köparna var fyra anställda vid företaget, Rune Ingelberg, Gunnar Sandberg, Göran Gréen och Bo Andersson.
– Dunér var på väg att gå i pension och vi var beredda att driva företaget vidare. Det fanns de som inte trodde att det skulle gå med fyra som skulle bestämma. Men det gick bra och vi nådde framgång.
Verksamheterna inom AB Knut Sjögren var många. De var bland annat ombud för ASG, speditörer för bruk- och affärsföretag, agenter för flera försäkringsbolag, de drev resebyrå och de var ombud för Gotlandsbolaget fram till 1987. De fyra herrarna sålde bolaget 1990 till Västerviks kraft AB.
På fritiden var Gunnar aktiv i Westerviks kanotklubb, WKK. Han gick med i klubben och började paddla 1946 och satt i styrelsen mellan 1953 och 2003, varav 20 år som ordförande. Numera innehar han posten som ordförande för veteranerna. För sina insatser i klubben har han blivit mångfaldigt prisad bland annat fick han Svenska riksidrottens förtjänsttecken i guld 1989.
– Det var genom WKK som Karin, min fru, och jag träffades. Hon var också intresserad av paddling och vi har gjort många underbara utflykter i skärgården.