Det här med att prata om saker har jag då rakt inget problem med, det är snarare när jag ska prata om någonting som rör mitt relativt dåliga mående som det oftast liksom knyter sig och jag blir tystare än bomull. Egentligen är det när jag mår som sämst som jag har som svårast att prata med någon om det. Jag besöker förvisso en professionell person regelbundet som får höra precis allt men utanför den sfären är det faktiskt få jag pratar med. Det är bara några stycken som får reda på hur jag verkligen mår när det är så där nattsvart som det med jämna perioder blir. Varför? Mer om det senare.
Det är väl inte berättandet i sig som är problemet utan det är mer att visa sig svag som kan vara det mest jobbiga. Att till slut behöva visa sig besegrad av mörkret och när jag ligger och kravlar längst ner på botten som det är oerhört svårt att verkligen prata om det. Givetvis händer det men det är nästan alltid det sker i textform som till exempel i ett sms men ett fåtal gånger har det faktiskt handlat om riktiga brev. (Du vet, sådana där med kuvert och frimärken).
I alla händelser kan jag tillåta mig själv att gråta alla tårar jag har tills de tar slut inför en hopplös tillvaro utan något som helst ljus och man kan säga att det är en sorts pipeline ut ur vansinnet för det är väl så det ska kännas med att prata om någonting extremt jobbigt med dem som står en extremt nära, eller hur? Det kan dock ta onödigt lång tid för mig att få fram exakt vad det är som är så jobbigt och till och med jag kan tycka att det är dumt men jag jobbar på det, för när jag inte kan gömma mig längre pratar jag.
På samma sätt som det är väldigt få som får veta hur det verkligen ligger till, lika många är det som aldrig får veta det. Varför är det så? Det hela är mycket enkelt; jag väljer, med omsorg, själv vem jag vill prata med och vad du än tror är det inget personligt men jag är väldigt försiktigt med vilka jag pratar med och, framförallt, visar mig svag och bräcklig inför. Samtidigt, och det ska erkännas, gäller det bara stöd och någon som lyssnar på mina misslyckanden men lika många gånger gäller det även att helt enkelt bara få höra att jag inte är ensam. Låt oss säga att samtalet dessutom sker mellan fyra ögon vill jag bara att någon håller om mig och säger att allt blir bra för så många gånger som jag befunnit mig på andra sidan av den där kramen vill påstå att jag faktiskt kan kräva det.
Jag väljer noga vem jag vill prata med när jag mår som sämst men oftast är det inte med dig.
