Nils–Erik "Nisse" Johansson har gjort sin sista runda med patrullbilen i Vimmerby och Hultsfred kommuner. Den slutade med en överraskning som drev fram rörda tårar. Men det kan vi återkomma till.
Poliskarriären började i Solna, efter ett år på polishögskolan som på den tiden bara fanns i Sörentorp norr om Stockholm.
– Polis var nåt okänt, lite spännande, motiverar han.
De var sex polisaspiranter från Skåne i söder till Norrbotten i norr som gav sig rakt ut i verkligheten i Solna polisdistrikt 1978.
– Det fanns något yttre befäl att prata med ibland, annars var det bara ut och jobba på egen hand för oss unga pojkar, minns Nisse Johansson.
När äldsta barnet blivit några år sökte sig familjen till hemtrakterna igen.
– Min fru är Vimmerbytjej och jag är född i Södra Vi och växte upp i Pelarne där mina föräldrar var bönder, så det blev Vimmerby och en villa på Kohagen 1984.
Först kände han sig tveksam i den annorlunda småstadsmiljön, men anpassade sig snart.
På den tiden var Vimmerby och Hultsfred ett eget polisdistrikt med egen polisstyrelse, polismästare, krimare, vakthavande befäl på stationen och ganska gott om poliser.
– Vi var över 40 poliser och om det någon gång bara fanns två bilar med poliser ute var det nästan krisartat liten bemanning i fall det skulle hända något, säger han.
Sen dess har omorganisationerna varit många och slagit lite olika.
– När fasta nattbemanningen togs bort i Vimmerby var det tungt, riktigt tungt, säger Nisse Johansson.
Han minns också en fas när patrullerna i stor utsträckning skulle bevaka Västervik.
– Det blev ett väldigt åkande, men det var en ganska kort tid innan man insåg att det inte var ett så bra upplägg.
Den nuvarande ordningen med en ingripandestyrka som leds av en gruppchef kom till 2015.
– Det funkar bra och vi har en bra relation i gänget.
Som polis har Nisse Johansson ställts inför massor olika händelser och situationer.
– Mitt bästa vapen som polis har alltid varit munnen, att titta på folk, presentera mig och prata med dem. Det kan vara nån som ska transporteras till vården, eller ungdomar ute på stan. Det är ju inte mig personligen de är arga på utan samhället eller något annat.
Har du varit rädd någon gång?
– Ja, det är inte så länge sen jag blev riktigt, riktigt rädd. Det var en tjej som stod på en bro och skulle hoppa. Jag och min kollega stod en meter från henne och pratade med henne och jag tänke: "bara hon inte hoppar nu..." Vi lyckades få tag i henne så det gick bra.
Han nämner en händelse till.
– Det var någon skottlossning i skogen söder om Hultsfred på 1980-talet, men vi uppfattade inte att det sköts mot oss.
Varför har du fortsatt att jobba i yttre tjänst hela tiden?
– Jag har förmånen att vara frisk och jag har inte velat jobba inne heller. Krim är inte min grej, å andra sidan har jag inte provat på det heller någon längre tid.
Sen ett par dagar äger han sin tid som pensionär. Nu får familjen, trädgården och sportbilen med cab större utrymme.
– Det känns skönt att lämna all teknik. Allt sköts i mobiltelefonen och datorn i dag, men att lämna kompisarna och gemenskapen – det känns hemskt, säger han.
Det kan man förstå. När han körde in på polisens bakgård efter sista patrullerna stod kollegorna i två rader och hyllade sin kompis Nisse med allsång.