Therese möter upp i dörren till villan hemma i Gunnebo. Här bor hon med sin familj, mamma Mia, pappa Mathias, storasyster Louise och hunden Zerox, en schäfer.
Anledningen till att vi ses är att Therese hört av sig till oss. Hon vill berätta om sina upplevelser och hur det är att leva med psykisk ohälsa, något hon tycker att det pratas för lite om i samhället.
Det var i sjuan det började. Therese började känna sig nedstämd och få ångest och panikattacker. Hon drog sig undan från både vänner och familj, mycket för att hon inte ville göra dem oroliga.
– Jag dolde det för alla. Det tog väldigt lång tid innan någon förstod hur det var med mig, säger hon.
Mamma Mia berättar att Therese ibland kunde komma hem och gråta efter skolan och säga att hon tyckte ett ämne var svårt. Men både hon och Thereses pappa trodde det handlade om att det var ovant att gå i högstadiet och att det skulle bli bättre när hon vande sig.
I stället blev det värre. Therese slutade bry sig om vad hon hade på sig och gick i myskläder till skolan.
– Jag gick i samma kläder hela tiden. Jag brydde mig inte.
Det var också då hon började skada sig själv. Det började med några rispor, men eskalerade.
En dag fick hon en så allvarlig panikattack att hon inte klarade av att ta sig hem från skolan i Ankarsrum, till hemmet i Gunnebo och skolan fick ringa efter Mia för att komma och hämta.
Det var också då det kom fram att Therese börjat skada sig själv för att lätta på ångesten.
– Det var som en sorts självmedicinering. Hade jag panikattacker försvann de om jag skar mig och till slut blev det som ett beroende och nästan som ett tvångsbeteende.
Therese gick några gånger till barn- och ungdomshälsan.
– Men vi märkte ganska snart att det inte räckte till, säger Mia.
De hänvisades till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Där fick hon träffa en läkare som konstaterade att hon var i en djup depression och hon fick antidepressiv medicin. Men efter en vecka hade hon sjunkit så djupt att hon blev inlagd på sjukhus.
– Det jag minns mest var att pappa hade köpt en present till mig, en mikrofon, eftersom jag älskar att sjunga och jag var så ledsen över att hans present inte gjorde mig glad.
Under en tid avlöste sjukhusvistelserna varandra, tills en dag då Therese beskriver det som att ångesten blev så stor att hon inte orkade längre. Hon försökte ta sitt liv för första gången.
– Då blev allt nattsvart. Det var som att jag gick in i något slags robotläge för att lösa krisen, säger mamma Mia.
Hon ville kämpa med allt hon kunde tänka sig för att hjälpa sin dotter, samtidigt som hon blev utestängd av Therese som inte klarade av att dela de jobbiga känslorna.
Det gjorde att relationen dem emellan försämrades alltmer. Mia berättar att hon blivit tvungen att jobba mycket på att lära sig ett nytt förhållningssätt.
– Jag har fått lära mig att backa och inte gå på för mycket. Samtidigt skuldbelägger man sig som förälder, borde jag ha förstått mer, frågat mer, sett mer? säger hon.
För samtidigt som vetskapen om att hon inte skulle kunnat göra något annat än det hon gjort, under de här förutsättningarna, så finns de gnagande frågorna där.
– Det enda vi kan göra är att försöka leva ett så normalt liv som det bara går, som en familj.
Therese och Mia har så sakta börjat hitta tillbaka till varandra. Men vägen dit har varit lång, och det var inte slut efter det första självmordsförsöket.
I Gunnebo skiner solen och fåglarna kvittrar i trädgården utanför uterummet där vi sitter. Ångest och sjukhusvistelser känns långt borta. Men inte för Therese. Hon berättar att oron ständigt finns där, för att hamna där igen, i en ångest som är så djup att hon inte ser en väg upp.
Men nu har hon verktyg och strategier, hon har kunskap som hon hoppas ska hjälpa henne om hon sjunker igen.
– Ibland kan det gå snabbt. Det jag har märkt, som hjälper mig mycket, är att skriva dagbok. Då blir tankarna mycket enklare att hantera, när man får ner dem på papper.
Hon har också börjat måla, och att skapa kreativt tycker hon hjälper mycket mot ångesten.
Therese och Mia berättar om tiden som följde efter självmordsförsöket och sjukhusvistelsen på en ungdomspsykiatrisk avdelning.
När hon blev bättre ansåg den ansvarige läkaren, i samråd med socialtjänsten att det bästa var att placera Therese på ett HVB-hem i trakten.
– När de tyckte att Therese skulle till ett HVB-hem så tänkte vi att det är ju de som har erfarenhet, så vi gick på det de sa, säger Mia.
Men det visade sig vara helt fel för Therese. Här blev hon ännu sämre. Hon upplevde att hon inte fick det stöd hon behövde och inte hjälp att hålla igång de aktiviteter som hon blivit lovad.
– Jag har hållit på med gymnastik i tio år. Min tränare är min största supporter och betyder jättemycket för mig. Men HVB-hemmet hade aldrig tid, så mamma fick köra mig i stället.
Gång på gång fick Mia också åka dit för att lugna Therese eller ge henne hennes mediciner. Ångesten gjorde att Therese försökte ta sitt liv igen.
– Men när Therese sa att "mamma, jag vill inte tillbaka, jag vill hem" så bestämde jag mig för att ta fajten.
Mia berättar att de backade med en gång och erkände att HVB-hemmet inte fungerade. Både Therese och Mia tycker att de haft ett bra stöd i socialtjänsten.
– Det har känts som de har lyssnat på mig, säger Therese.
När det var dags för nionde klass ville hon gärna börja skolan igen. Efter att ha pratat med rektorn på Ankarsrums skola, bestämdes det att hon skulle försöka. Hon tyckte det var skönt att ha något att lägga tankarna på och kunna bocka av uppgift efter uppgift i skolarbetet.
Men så började måendet dala igen.
Det ledde till nya självskador och ny inläggning på sjukhus och senare även nya självmordsförsök.
Samtidigt kämpade Therese ändå på med skolan, för att nå drömmen: Behörighet för att komma in på vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet.
– När jag började nian var mina betyg i botten, jag hade ju knappt gått i skolan, men efter första terminen hade jag godkänt i alla ämnen, och andra terminen gick också bra, jag fick godkänt i allt utom spanska och efter sommaren börjar jag på gymnasiet.
Två personer som hon berättar varit väldigt viktiga för henne, för att klara av skolan, är rektorn Tommy Ödlund och socionomen Beatrice Önell.
– De har varit helt fantastiska. Jag har känt deras stöd och jag har kunnat gå till dem när jag varit arg för något som hänt, säger Therese.
Tack vare samarbetet med skolan har Therese också kunnat vara frånvarande när hon känt behov av att vara hemma och vila, och ibland har hon kunnat gå ner till kafeterian för att lägga sig och sova en stund, när det blivit för mycket.
Under åren i psykiatrin har Therese också till slut fått en diagnos, ADD och autism, något som troligtvis har bidragit till hennes problem med ångest och depressioner. Med rätt mediciner och rätt verktyg mår hon nu bättre. Tack vare diagnoserna har både hon själv och de runt omkring henne fått större förståelse för varför hon reagerar som hon gör och vad hon behöver för att må bra.
Men hon är samtidigt medveten om att det här inte betyder att det är över och att måendet kommer fortsätta gå upp och ner.
Hon är övertygad om att det är föräldrarnas aldrig sviktande stöd som gjort att hon lyckats ta sig igenom svårigheterna.
– Jag är enormt tacksam för att de inte gett upp. De stöttar mig fast jag inte alltid ber om det och de har varit säkra på att jag kommer må bra så småningom.
Två som också varit väldigt viktiga för Therese är hennes storasyster Louise och familjens hund Zerox, en schäfer.
– Min syster och jag har en jättefin relation. Det är som att vi tänker likadant och vi förstår varandra. Zerox har vakat över mig när jag varit dålig. Det betyder jättemycket. Det är skönt att känna hans närhet och han bara finns där, utan att ställa tusen frågor.
Vad tycker du man ska göra som förälder om man misstänker att ens barn mår dåligt?
– Det bästa är att ställa raka frågor och fortsätta fråga, och att inte bli arg och överdriva. Men samtidigt inte förminska barnets känslor och inte bara förklara det med att det är jobbigt med tonåren och det är så mycket som händer. Jag fick ofta höra att "det är många som mår så här" men det fick ju inte mig att må bättre, jag kände mig ändå ensam.
Nu kan hon se en framtid, där det förut inte fanns någon.
– Jag skulle vilja bli sjuksköterska och sen tror jag att jag kanske skulle vilja bli barnmorska. Jag vill fortsätta med gymnastiken och när jag slutar tävla vill jag fortsätta att träna andra. Och någon gång, när jag flyttat hemifrån, så fort jag har tid och pengar, vill jag ha en egen hund.