Det har gått ett par veckor sedan Ove Olsson stämplade ut från sin tjänst på Astrid Lindgrens Värld för sista gången. Den sista säsongen blev inte vad varken han eller någon annan tänkt sig och gjorde även att han tog ut pensionen ett år tidigare än planerat.

– Det blev en väldigt trist avslutning på en annars väldigt rolig tid på ALV som präglats av gemenskap och trivsel. När följderna av coronapandemin tvingade oss att stänga efter att bara haft öppet i två veckor så har vi varit korttidspermitterade och bara jobbat två dagar i veckan. När företaget tvingades dra ner på personal så kändes det naturligt för mig att sluta och låta någon annan som har längre kvar att jobba få vara kvar, säger Ove Olsson och minns tillbaka till våren 2004 då han började jobba i sagoparken.

– Jag hade blivit arbetslös för första gången i mitt liv i slutet av 2003. Jag sökte mig till ALV i första hand för att jobba under säsongen med att arbetsleda en grupp. Det var i samma veva som Mikael Ahlerup tillträtt som ny VD och en ganska turbulent tid. Efter tre dagar på jobbet kom Ahlerup till mig och frågade om jag kunde tänka mig att ta hand om inköpsavdelningen. Jag sa att jag kunde testa och på den vägen blev det. 

– Under mina 16 år på företaget har jag haft olika uppdrag som försäljningschef, butikschef och lageransvarig och även suttit med i ledningsgruppen. Jag har även hållit i höstmarknaderna som startade 2006 med runt 6 000 besökare. Förra året var vi uppe på 44 000. Det har varit mycket jobb, men väldigt givande, säger Ove Olsson.

Han är starkt förknippad med orten Storebro där han bland annat varit ordförande för ortens idrottsförening och är en riktig eldsjäl som brinner för sin hembygd. Han är dock inte född på orten.

– Nej, de fyra första åren bodde jag i Ingebo där familjen bedrev lantbruk. Min far kände dock att det var läge att avveckla det i början på 1960-talet och då flyttade vi till Storebro där han började jobba på Gjuteriet.

Hur var det att växa upp i Storebro på den tiden?

– Orten blomstrade på ett helt annat vis på den tiden. Mycket tack vare Ivar Gustafssons båtföretag som hade över 500 anställda då. På den tiden var det inte lika vanligt att pendla till jobbet heller så många bodde i Storebro också. Jag vet att när jag började i skolan 1963 var vi 45 elever i min klass. Nu för tiden ligger det väl snarare på 10-15 per årskull, säger Ove Olsson.

Efter att ha avslutat studierna med tre år på högstadiet i Vimmerby kände sig Ove redo att börja arbeta.

– Jag var ganska trött på skolan då och ville börja jobba direkt. Jag fick jobb inom Vimmerby kommun som "Pinnpojk", eller mätningshantlangare. Så småningom flyttade jag in till Vimmerby och blev kvar på jobbet på kommunen i sju år innan jag sadlade om och tog körtkort för buss och lastbil. Därefter jobbade jag fyra år som lastbilschaufför innan det var dags för nya utmaningar, säger Ove som i samma veva träffat sin blivande fru Ann-Sofie.

– Det var faktiskt hennes pappa som tipsade oss om en ny karriär. Han hette också Ove och jobbade på posten i Södra Vi och visste att det fanns ett stort behov av brevbärare i Linköping. Det slutade med att vi flyttade upp dit och började jobba på posten båda två, säger Ove.

Inom posten fanns ett system för internutbildning som Ove snabbt blev nyfiken på. 

– Jag hade mognat och tänkt om kring min skoltrötthet och började utbilda mig inom pedagogik. Efter ett par år började jag själv jobba som utbildare internt på posten och passade även på studera ledarskap. Sedan sökte jag lite chefsjobb och fick mitt första vikariat 1989. Året därpå var det läge att flytta hemåt igen i samband med att vi fått vår första dotter. Då fick jag även tjänsten som chef för kontoret i Vimmerby.

Under 1990-talet förändrades organisationen inom posten en hel del och Ove avancerade till att bli distriktschef placerad i Västervik en period och hamnade sedan i Linköping med ansvar för Östergötland.

– Det var ett roligt jobb, men framåt år 2000 började det bli tungt med mycket avveckling och nedläggningar, så då kände jag att jag ville göra något annat. Först hade jag tänkte börja plugga på universitet, men fick börja med att studera in gymnasiekompetens. Sedan hann jag knappt börja studera i Växjö innan jag började jobba inom utbildning igen. Det var det sista jag gjorde innan jag hamnade på ALV.

Vid sidan av arbetslivet har mycket kretsat kring familjen och föreningslivet i Storebro. Ove och Ann-Sofie bor kvar i villan på Stranden i Storebro där de flyttade in 1990. Numera ha de fått sällskap av flera barn samt barnbarn.

– Äldsta dottern bor 200 meter från oss och har tre barn. Vår yngsta dator med ett barn har nyligen flyttat hem till Storebro också. Dessutom är båda mina föräldrar i livet och bor kvar i huset trots att de är 89 och 90 år gamla. Därför blir det att man kan ägna mycket tid åt familjen, säger Ove Olsson.

Ideellt arbete har länge och varit och kommer vara i fortsättningen också en stor del av Oves liv. 

– Jag är aktiv inom EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) som är en del av svenska kyrkan. Vi bedriver verksamhet för barn och ungdomar i församlingshemmet varje torsdag bland annat. Genom dem har vi även genomfört flera välgörenhetsprojekt i afrika genom åren. Vi hade även ett utbyte där jag fick chansen att resa ned till Tanzania och besöka lokalbefolkningen och sedan bjöd vi hem dem till oss så de fick komma och se hur vi lever i Sverige. Det var väldigt givande, säger Ove Olsson.

Han är även en av eldsjälarna inom Storebro IF och jobbar med att utveckla orten.

– Jag var ordförande i klubben under många år, men är inte med i styrelsen längre utan håller i evenemangsgruppen som jobbar med allsången bland annat. Sedan utvecklar vi anläggningen vid Bruksvallen. Vi har många trogna pensionärer som hjälper till med det praktiska, men det är inte min grej utan jag tar hand om papperarbetet, pratar med folk och grillar korv. Det blir bäst så.

När intervjun är färdig söker vi oss ner till Dammen i Storebro för att få en bild vid vattnet. I bakgrunden ligger Storebroparken där idrottsföreningens Allsångsarrangemang lockat storpublik och glatt många på senare år.

– Jag hoppas verkligen att problemen med pandemin är över till sommaren så vi får chansen att samlas där igen till sommaren, avslutar Ove.