I Överum bor Håkan Karlsson tillsammans med sambon Annelie och de två hundkompisarna Flora och Pärla, som sitter snällt på varsin stol vid köksbordet när husse blir intervjuad. Till höger i bild är nioåriga Flora - i fokus, som sig bör.
– Jag har räknat ut att jag har haft jour totalt sju år av mitt liv, säger han med ett leende när vi träffas i lägenheten i Överum. Här bor han med sambon Annelie. I hushållet finns också de två hundkompisarna Flora och Pärla, som sitter snällt på varsin stol vid köksbordet när husse blir intervjuad.
Sin senaste jourvecka fick han rycka ut på ett hjärtstopp, lagom efter middagen på julafton.
– Det är ju så, att de flesta hjärtstopp och infarkter sker helger, kvällar och nätter, säger han.
Men när han får frågan om det finns något tillfälle då sökaren pipit en alldeles olämplig tid svarar han:
– Aldrig. Man har ju åtagit sig att vara beredd dygnet runt. Så det är man.
Sen tänker han efter lite.
– Min första trafikolycka… Då stod jag i duschen när sökaren pep. Och från det att larmet går, tills att brandbilen ska lämna stationen, har vi fem minuter på oss.
– Har du någon gång provat att ta på dig byxorna när du är alldeles blöt? De går bara att dra upp halvvägs! utbrister han och vi skrattar båda två åt tanken.
Brandmännens larmställ är – lyckligtvis – av en pösigare sorten, så synen av en halvnaken brandman uteblev. Och trafikolyckan gick väl.
Det var kanske ingen slump att Håkan blev brandman. Han växte upp i Överum med en pappa som var brandman, och också platschef en tid. Håkan cyklade ofta och gärna till utryckningsplatserna, till pappans förtret. Men nyfikenheten lönade sig också.
När han var i tioårsåldern hade en katt fastnat i ett smalt träd, och brandkåren gick bet på att ta ner den.
– Så jag fick klättra upp, och rädda den.
Efter gymnasiet gjorde han lumpen, och jobbade ett tag med mark- och anläggningsarbeten innan han fick jobb på Överums bruk.
Det är ju en förutsättning för att bli deltidsbrandman: att man har ett jobb.
1994 började han sin anställning på räddningstjänsten. De senaste åren har han varit platschef för Överums deltidsbrandkår. Hade det inte varit för det jobbet på Kriminalvårdens anstalt i Västervik, som han pendlat till de senaste två åren, hade han nog fortsatt några år till.
Han jobbar veckodagar och varannan helg på anstalten. Att sedan ha jour var tredje helg lämnar inte mycket fritid till övers. Det går inte heller att pausa ett arbetspass på anstalten för att rycka ut på ett brandlarm i Överum, så som det gör på exempelvis en fabrik.
– Jo visst har jag tänkt förr någon gång att jag ska sluta. Som platschef har man många bollar i luften, och stora händelser tar energi att återhämta sig från. Men det har alltid löst sig, säger Håkan.
Det svåraste, berättar han, har varken varit tidspressen, ansvaret, eller diverse omorganisationer.
– Det är det känslomässiga. Och här i Överum känner man folket. Det är inte så anonymt som det skulle vara att jobba i Norrköping eller Stockholm, säger han, och fortsätter:
– Alla har en relation till den som drabbas, och att komma hem till någon man känner kan vara jobbigt. Det berör.
Vissa insatser glömmer Håkan aldrig. I lägenhetshuset på kullen till vänster brann en sjuårig pojke inne 2007. Håkan var där när pojkens kropp bars ut. "När jag pratar om det ser jag det fortfarande framför mig", berättar han, och säger att man nästan alltid har en koppling till de drabbade, i en liten ort. Det viktigaste för att hantera känslorna är att våga ta det samtalsstöd som erbjuds.
Vissa händelser glömmer han aldrig. Trafikolyckan där en av de inblandade var en av kollegornas närstående. Villabranden, där en man och en hund omkom, och han var den som påträffade mannen dagen efter. Eller lägenhetsbranden 2007, när en sjuårig pojke brann inne och Håkan såg pojken bäras ut.
– När jag pratar om det ser jag det fortfarande framför mig.
Hur tar man sig igenom det?
– Prata, prata, prata. Och det har branschen blivit mycket bättre på. Förut var inställningen att man bara skulle gå raka vägen hem efter en trafikolycka. Och väl hemma har man ju tystnadsplikt, och kan inte berätta om vad man varit med om.
– Tänk om jag skulle burit med mig allt jag varit med om i 27 år, utan att lätta på trycket? Det går inte, säger han.
Över lag är dock jobbet som brandman ett väldigt positivt jobb.
– Vi gör en samhällstjänst. Det roligaste är att vi får göra något som är meningsfullt. Vi får stötta, och ta hand om människor. Det är uppskattat, säger han.
Allra roligast var nog när förskolebarnen hälsade på och fick se hur brandmännen jobbar.
– Kanske föds framtidens brandmän där och då, säger Håkan med ett leende.
Det är inte bara människor som får hjälp av räddningstjänsten. Håkan berättar om den gången de räddade tre hästar, varav en var dräktig. Det finns många insatser han kan se tillbaka på med ett leende på läpparna. "Vi gör en samhällstjänst. Det roligaste är att vi får göra något som är meningsfullt. Vi får stötta, och ta hand om människor. Det är uppskattat", säger han.
Det har blivit svårare att rekrytera nya brandmän, främst till mindre orter. I början av februari berättade Sara Stenbäck, rekryteringsansvarig på räddningstjänsten i Västervik, att ett stort hinder är fördomen om att brandmän behöver vara otroligt vältränade. I Västervik pågår nu ett projekt för att locka nya sökande, behålla befintlig personal, och prata med arbetsgivare.
– Det gäller att man har en arbetsgivare som förstår vikten av deltidsbrandmän, som kan släppa iväg personalen om det larmar, instämmer Håkan.
När en ort saknar stora lokala arbetsgivare, eller när de som finns lägger ned, drabbar det också deltidskåren:
– I Gamleby märktes det när Akzo la ner, och i Ankarsrum och Hjorted är det svårt eftersom många pendlar in till Västervik. Det finns många risker när det blir svårare. Det får inte dö ut. Vi behövs här.
Han ger några exempel på yrkets positiva ”bieffekter”. Dels håller man sig i form till de årliga fysikproven. Dels får man genomgå en årlig läkarundersökning. Och mycket i branschen har blivit bättre de senaste åren.
– Till exempel samtalsstöden. Och när jag började var det mer av en hierarki mellan heltids- och deltidsbrandmän. Det var ett ”vi och dom”. Det är det inte längre – nu är det ”vi” som rycker ut.
En sak saknar han dock.
– Förr hade vi brandmanstävling! utbrister han, och spricker upp i ett leende.
– Det var femmannalag, som tävlade i tre praktiska moment och ett teoretiskt. Och så avslutades det hela med en fest på kvällen. Hela länet var med. 2001 var jag med i laget som vann, så 2002 var Överum värd för tävlingen. Det finansierades av sponsorer, man fick byta erfarenheter, lära sig om hur andra styrkor jobbar… ja, det var jättekul, berättar han.
Flera gånger under intervjun återkommer han till hur roligt, och hur viktigt, yrket är. Det är inte utan saknad han lämnar det bakom sig. Samtidigt kommer han inte ha några problem att fylla de lediga luckor som uppstår. Han gillar att gå i skogen, jaga, och träna hundarna. Härnäst ska han utbilda sig via jobbet, och lagom till sommaren blir han färdig kriminalvårdare.
– Vi hade husbil i fyra år. Vi har sett hela Sverige, från Smygehuk till Stekenjokk. Det är väl ungefär de 50 nordligaste milen vi har kvar, berättar han, och fortsätter:
– Så nu letar vi efter en husvagn.
I Överum bor Håkan Karlsson tillsammans med sambon Annelie och de två hundkompisarna Flora och Pärla. Sammanlagt har det blivit sju års jour för Överumkårens tidigare platschef. Vid årsskiftet stängde han av sökaren för sista gången, efter 27 och ett halvt år som deltidsbrandman. I jobbet har han fått uppleva både glädje och sorg - och vissa händelser bär han med sig livet ut.