Rösten och namnet klingar lika bekant som själva Eko-plinget. Konstigt vore det annars. Efter 27 år och en bra bit över 10 000 sändningar på Sveriges Radios nyhetsredaktion är Marianne Hasslow en av våra mest kända radioröster. Rapp och tydlig, brukar hon få höra. Ett gott betyg, för den som strävar efter att begripliggöra i nyhetsflödet.
– Jag blir fortfarande glad varje gång jag får beröm. Mitt jobb är att försöka bringa ordning i all information som kommer, att ge det till lyssnarna på ett begripligt sätt, både språkligt och hur jag låter. En "snygg förpackning", om jag får använda det uttrycket, gör att det blir lätt för lyssnaren att ta till sig.
Hennes journalistliv började på olika tidningar, innan hon fick "ett ryck och ett vik" på lokalradion på Gotland 1980.
– Jag hade inte drömt om radion, jag ville skriva i tidning. Men jag kände snart att det var min grej att sitta i studio och vara direkt.
Hon sticker inte under stol med att hon älskar direktsändning, det oförutsedda. Med några decennier i bagaget vet hon att hon fixar allt från tekniskt småstrul till katastrofer. Men en sändning sticker ut. Marianne Hasslow jobbade dagen 2014 då kollegan Nils Horner dödades i Kabul.
– Något sådant har du aldrig kunnat träna på. Då är det bara att plocka fram all professionalitet du har. Då var jag glad att jag hade många års erfarenhet.
Det stora samhällsintresset är bottenplatta i den mångåriga relationen till Ekot. Intresset väcktes redan när hon gick i skolan – i Vimmerby.
Marianne Hasslow var tre år när hon, två äldre systrar, mamma Margareta och pappa Sture 1956 flyttade in på Kungsgatan 10. Då tingshus, där häradshövding Sture Hasslow hade nära till jobbet på kansliet på bottenplan och systrarna levde något som närmast kan liknas vid Bullerbyliv. Mamma jobbade som skolsköterska.
– Vi hade en jättebra uppväxt. Jag och mina systrar pratar ganska ofta om Vimmerby, barndomen har ett nostalgiskt skimmer över sig. Man behövde bara springa över gatan till skolan. Vi var inte gamla när vi fick cykla till Nossen och bada och som jag minns det fick man sågspån i ögonen varje gång man passerade sågen, på vintrarna åkte vi spark och kälke.
1967 gick flyttlasset till Skåne, när pappa fått nytt jobb som chef för tingsrätten i Eslöv.
– Jag hann gå något år på det som kallades samskolan. Träffar jag någon som har anknytning till Vimmerby kan det hända att man hittar någon tråd. Vimmerby betyder fortfarande mycket. När en av mina systrar fyllde 60 gjorde vi en nostalgisk rundresa och jag hade tänkt åka till ALV med äldsta barnbarnet förra sommaren, men det gick ju inte. Så snart det är möjligt ska vi dit och jag är också nyfiken på utställningen om tidningsstaden på Näktergalen.
Mer tid för både barnbarn och resor till barndomsstaden finns bakom hörnet. Lyssnarna är vana att höra henne leverera senaste nytt. Nu närmar hon sig målsnöret och möjligen är känslorna inför det något blandade. För första gången i sitt liv förodlar hon "såna där frön som ska bli slingerkrasse", som hon tänkt ska täcka spaljén på balkongen. Att den där sista dagen som anställd, ickepensionär, närmar sig, har legat i bakhuvudet.
– Jag är, som du förstår, ganska förtjust i min arbetsplats. Skulle jag inte jobba några veckor i sommar hade det nog känts mera konstigt än det gör. Men jag vet ju inte, jag kanske tycker det är jättemärkligt när jag går ut genom dörrarna och cyklar hem, jaha ”det var det här”.
