Numera jobbar Rebecka Wildhammar halvtid inom restaurangbranschen, något som hon tycker är väldigt roligt. Hon skulle gärna ha velat arbeta mer än halvtid, men det går inte. Kroppen har läkt ihop. Men kvar finns ärren, både de fysiska och de psykiska. Och nervsmärtorna som Rebecka kommer få leva med resten av livet.
– Jag har ätit en himla massa mediciner. Men nu är jag fri från smärtstillande, säger hon och gör en liten segergest.
Det betyder inte att hon inte kommer behöva mediciner i framtiden, men just nu klarar hon sig.
Vid olyckan drabbades hon också av en svår hjärnskada. Efteråt fick hon börja om från början. Lära sig gå och leva på nytt igen.
– Det har varit en resa sedan dess.
Själva olyckan minns hon inget av. Minnena är få kring hela året det hände. Allt hon vet är sådant hon senare fått berättat för sig. Hennes mamma har också gjort en dagbok där hon skrivit ner händelser dag för dag efter olyckan.
Rebecka var på väg från Vimmerby i bil med två bekanta. Hon satt i mitten i baksätet och hade inte fått på sig bältet, när bilen på något sätt hamnade på den andra körbanan och frontalkrockade med en annan bil. Föraren i bilen Rebecka åkte med klarade sig inte och både Rebecka och den andra passageraren fick svåra skador.
– Jag bröt ryggen, armar, det var så mycket som gick sönder i min kropp. Till att börja med trodde de inte att jag skulle överleva. Jag var nedsövd på intensiven i två veckor.
Tiden som följde blev svår.
– Jag hade svårt att acceptera det som hänt mig. Allt togs ifrån mig. Alla drömmar.
Det svåraste var drömmen om dansen. Rebecka gick det estetiska programmet på gymnasiet, med inriktning dans, och drömde om att bli dansare i framtiden. När hon var tillräckligt återställd försökte hon ändå gå tillbaka till skolan, även om dansen förstås var utesluten.
– Jag ville så gärna vara den Rebecka jag var innan. Men det var jag ju inte. Jag kände också en väldig stress. Jag hade ju missat så mycket och kände att jag kom efter i livet.
Vändpunkten kom när hon sökte sig till just Vändpunkten på Oskarshamns folkhögskola, som tar emot personer med hjärnskador. Tack vare en stödgrupp i Västervik och med hjälp av en psykolog hon gått hos vågade hon söka och efter att ha åkt på en prova-på-vecka bestämde hon sig för att börja.
– Jag var både nyfiken och rädd på samma gång. Men här var det plötsligt många människor som hade varit med om en massa olika saker. Någon hade haft en stroke, andra hade varit med om olyckor. Det var bara en massa kämpar överallt! Det var skönt för jag hade känt mig så ensam.
Förutom att läsa vanliga skolämnen hade hon många rehab-pass av olika slag. Det var vattengympa, ridterapi och något som kallas för RGRM.
– Det är en terapiform där man ska få båda hjärnhalvorna att samarbeta. Det var jättebra! Och ridterapi... Jag var ridtjej innan olyckan, med sedan dess hade jag inte vågat rida igen, jag var så rädd, rädd för allting. Att rida igen var fantastiskt!
Det senaste året har varit tufft för Rebecka, men det har varit en utmaning hon tagit på sig själv. Efter flera år på Subway, med en liten avstickare till Smultronstället, bestämde hon sig för att prova något nytt.
– Jag började jobba på Slottsholmen. Det var en jättehäftig och utvecklande upplevelse, att få vara med från början. Jag jobbade i köket, som kallskänka kan man säga, och med desserter.
Men det blev mycket spring i trappor som inte kroppen riktigt klarade, så Rebecka sökte sig vidare igen.
– Jag började på Gertrudsvik, som är en favoritrestaurang, men som servitris. Det har jag aldrig jobbat som tidigare, så det var spännande. Jag tycker om människor och det är ett roligt jobb.
Men även här blev det en del spring i trappor. Och egentligen är det ju mat hon vill jobba med.
– Jag älskar mat. Mat är min största passion.
Så var hon inne på Våran krog i Västervik för att köpa fisk och kom, förutom fisken, även därifrån med ett jobb.
– Det visade sig att de behövde någon. Nu har jag varit inne och provjobbat och det kändes jättebra. Jag trivs verkligen. De har en härlig energi där och det är viktigt. Dessutom är det en mindre krog. Och inga trappor, skrattar Rebecka.
Rebecka har två andra stora passioner. Den ena är musiken, hon skriver egna låtar, spelar och sjunger. Fast bara för sig själv än så länge.
– Jag jobbar på att våga sjunga inför andra. Jag skulle vilja spela in min musik, men jag är fortfarande lite för osäker.
Den andra är djuren, framför allt hennes egna. Det är hunden Bosse och katterna Frasse och Gibson.
– De är mina vänner, mina små barn. Nu har jag haft en jobbig tid, efter en separation och när jag är ledsen kommer katterna och tröstar. Och Bosse är den som får upp mig ur sängen och ser till att jag kommer ut.
Eftersom Rebecka har haft fullt upp med livet just nu så har hon inte hunnit fundera så mycket på något 30-årsfirande.
– Jag vill inte ha någon stor fest. Men jag är glad över att få fylla 30. Jag har lärt mig att uppskatta livet och jag är tacksam för att jag får leva och utvecklas. God mat och tårta med mina nära och kära, det räcker för mig. Och skänka lite pengar till Cancerfonden.