Pling!
En vän skickar en bild.
Vännen är i Västervik.
Jag är i Norrköping.
Först ser jag lekparken. Stadsparken!
Och jag minns första gången
jag och vännens barn åkte rutschkana där.
Men rutschkanan är inte i fokus nu,
den syns knappt i bild.
Jag ser S:ta Gertruds kyrka.
Och jag ser flaggan, de sex färgerna.
Svaret kommer direkt:
“Happy Pride!”
Happy Pride
till dig som just blivit kär,
till dig som plötsligt vågar
säga till när du blir felkönad,
till dig som är mitt i en identitetsprocess,
till dig som tagit många debatter
och är en av alla pusselbitar som gör att:
när jag föddes var inte homosexualitet sjukdomsklassat,
transpersoner inte längre tvångssteriliseras i Sverige,
du kan gifta dig oavsett om det är med Andrea eller Andreas.
Och Happy Pride
till dig som inte ser meningen med Pride.
I maj påminde Facebook mig
om förra och förrförra årets East Pride i Norrköping.
I paraden gick jag med kyrkorna i stan båda gångerna.
Ena gången bar vännen från Västervik sitt barn på axlarna,
dansandes hela vägen,
så det fanns ingen plats för en flagga att vifta med.
Men barnet viftade med två,
tappade en ibland, men det var alltid
någon som gärna hjälpte att ta upp den igen.
Senare på Facebook:
några som passerat paraden
uttryckte glädje över att ha sett kyrkorna där,
någon annan delade en bild jag lagt upp
och skrev en uppmuntran
att ogilla oss och våra kyrkor.
I år blev det ingen stor parad på gatorna i stan.
Istället en livesändning med fest och kamp,
och videohälsningar från personer som svarar på frågan
varför behövs Pride?
Jag tänker på känslan när jag såg min bild
användas för att hata.
Och rädslan som ibland smyger sig på,
att nya vänner jag träffar i kyrkor,
ska komma med samma budskap.
Därför behöver jag pride.
Så att jag både orkar åka rutschkanor
och vara med och lägga fler pusselbitar i regnbågens pussel.
Ps alla filmer från East Pride 2020 går att se på eastpride.se