Här bor hon tillsammans med sin man i ett nybyggt enplanshus som är tänkt att vara deras hem resten av livet. När vi pratas vid på telefon har hon precis ätit rotmos med rimmad fläsklägg och hemgjord senap.

– Jag är väldigt förtjust i hembygden. Den sitter djupt rotad. Det är en väldigt vacker bygd, men sen tror jag att alla barn fäster sig vid sin hembygd.

Rigmor Kinnbom föddes en kall vinterdag i februari för snart 78 år sedan. Hon är äldst av fem syskon. 

De första levnadsåren bodde hon och hennes familj i samma hus som hennes morfar hade en lanthandel i. Rigmor äger fortfarande det huset och hennes son bor på övervåningen.

– Morfar sålde allt från falukorv till hästskor. Tack vare lanthandeln träffade jag många som bodde i bygden. 

Familjen åkte sällan till stan, och hon beskriver bygden som "ett självförsörjande litet rike". Här fanns tre affärer, ett ålderdomshem i Västrum, ett sjukhem, många små företag, två minkuppfödare, ett sågverk, ett postkontor och taxiverksamhet. 

– På den tiden var Helgerums slott ett pensionat där det bodde människor från storstan, så jag förstod att det fanns en annan värld, säger Rigmor Kinnbom och säger att slottet präglade livet i bygden.

Dessutom drev två trädgårdsmästare ett trädgårdsmästeri i den gamla slottsträdgården. Där fanns växthus som möjliggjorde odling som även kräver varmare klimat.

– Trädgårdsmästarna hade en liten täckt lastbil som de körde runt med i bygden och sålde sina varor.

Barnen i Helgerum gick i skola i Västrum och det gjorde även Rigmor Kinnbom. Mycket tidigt bestämde hon sig för vad hon ville ägna sig åt i livet.

– När jag kom till skolan i Västrum mötte jag min stora förebild, min första fröken. Hon var så fin och duktig och hon kunde allt. Det var så viktigt att det fanns förebilder för oss tjejer, för det fanns inte så många yrken för oss på den tiden. Man kunde bli sjuksköterska, lärare eller jobba på kontor eller bank. Sen ville många bli flygvärdinnor eller balettdansöser, men det var inte så lätt att bli balettdansös om man bodde i Västrum.

Redan i första klass bestämde sig Rigmor för att hon ville bli lärare.

– Min fröken berättade att jag hade sagt det till henne redan då. Och så blev det. 

Rigmor utbildade sig i Göteborg och var klar förskollärare när hon var 23 år. Då hade hon redan bildat familj och hade två barn. Första tiden som lärare arbetade Rigmor i Linköping. 

– Jag jobbade i en jättefin skola i ett bra bostadsområde och allt var roligt, men sen kom vi på att Linköping var för stort för barnen att växa upp i, så vi bestämde oss för att testa om det gick att bo på Gotland. 

Rigmor beskriver flytten till ön som lite chockartad. Hon säger att det tog ett år att komma in i den gotländska lunken. 

– Det tog ett år innan jag lugnat ner mig. Gotlänningarna är lite långsammare och lite livsnjutare, men efter ett år hade vi rotat oss, säger hon och tillägger att planen var att stanna två till tre år.

Men så blev det inte. 

– Jag fick göra så många olika saker på Gotland, säger Rigmor och berättar att hon utbildade sig till speciallärare och senare började hon jobba som skolledare och rektor.

När hon hade jobbat på Gotland i 30 år på dagen bestämde hon sig för att sluta på sitt jobb och ta tag i drömmen om att starta en egen skola. 

2001, 58 år gammal, lämnade hon och Gerhard Österlin in en ansökan om att få starta en friskola i Visby och i november samma år godkände Skolverket den nya friskolan Atheneskolan, som fortfarande finns kvar.

Rigmor Kinnbom tyckte att det var svårt att lämna skolan och även Gotland. Hon säger att det oftast är lättare att starta upp saker än att dra sig ur och trappa ner. 

När Rigmor Kinnbom återvände hemåt för åtta år sedan hade det gått 50 år sedan hon flyttade därifrån. Mycket har hänt under de åren och många boställen förvandlats till sommarhus. 

– Förr var det många som bodde här ute, det fanns mycket barn och man kände alla. Nästan alla gårdar hade djur, nu kan man inte se en ko så långt ögat når. 

Numera möter hon sällan människor på sina dagliga strövtåg, däremot mängder av hjortar. Hon berättar om det numera rika djurlivet, om vildsvinen, om en säl som letat sig ända upp i Helgerumsviken och om vargspår vid Koviken. 

– Det är hemskt när bygden avfolkas. Det känns som om den lämnas åt sitt öde och värst är det i skärgården, säger Rigmor Kinnbom som önskar att kommunen underlättade boende på fler öar i skärgården än Hasselö. 

– Snart är det ingen som bor ute i skärgården för jämnan och det tycker jag är väldigt sorgligt.

De senaste åren har Rigmor Kinnbom engagerat sig i Västrums hembygdsförening och numera är hon även ordförande. 

– Helt plötsligt hade föreningen ingen ordförande och som skolledare är jag van vid att organisera så det var inget konstigt. Dessutom hade jag tiden och kunde dela med mig av den, säger hon och berättar att engagemanget har lett till att hon återsett gamla bekanta. 

Hon tycker också att det är viktigt att påverka och om det finns en förening finns det också ett forum där man kan föra fram sina åsikter. Rigmor tycker att det finns hemskt mycket att göra och att engagera sig i. 

– Jag vill inte bara sitta och titta på svanarna, säger hon.

Hembygdsföreningen arbetar bland annat för fiberutbyggnaden i bygden tillsammans med Gladhammars hembygdsförening och hon lyfter vikten av fiber för bygdens överlevnad. 

Rigmor Kinnbom har också, som ordförande i hembygdsföreningen, tagit initiativ till att det just nu spelas in en dokumentärfilm i Västrums socken. Det är filmaren Matz Eklund från Vimmerby som är engagerad i projektet.

– Jag är så glad att Matz har träffat de sista entusiasterna i skärgården, säger Rigmor och berättar att hon själv följt med på en hel del av turerna.

Hon har personligen funderat mycket på den åldrande befolkningen i skärgården och det faktum att det snart inte finns någon bofast kvar ute på öarna. Dessutom håller den gamla dialekten på att gå förlorad. Rigmor ville att den med filmens hjälp skulle bevaras.

– Jag skulle önska att de som bor i skärgården hade evigt liv. De skulle ha betalt för att bo där.

Hon hoppas att filmen kan göra skillnad och att den ska väcka debatt och även inspirera andra till att vara med och påverka det som händer i Västrums socken. Vad som händer återstår att se. I december ska filmen ha premiär och Rigmor Kinnbom är förväntansfull.