Micce Rylander är på väg hem, till Småland. I helgen ska han hålla inspirationsföreläsning i pilotversion för publik i Knastorp i Tuna. Marianne Nilsson, piano och Matts Hansson på kontrabas kompar honom i musikaliska inslag i Sommarpratet.
Att göra peptalk och inspirationsshow av det som varit guppig resa är signifikativt för Micce Rylander, man av motsatser. Han har en kronisk ögonsjukdom som kommer att göra honom blind – men tackar glatt ja till uppdrag som bröllopsfotograf och som konstnär har han fått en växande publik att fastna för hans färgstarka, dubbelbottnade bilder. Med diagnosen i bakfickan bestämde sig han sig för att lära sig segla och det gjorde han med besked, över Medelhavet.
Hans CV är långt som en novemberkväll. Han har 40 års erfarenhet av reklambranschen, var en av de som startade Hultsfredsfestivalen, har varit företagare och varit chef.
Men han har också tappat fotfästet. Stått utan bostad. Supit bort ett äktenskap. Och kravlat sig upp.
– Jag har utvecklat en egen strategi för att tänka annorlunda och har lärt mig många trix för att må bättre.
Utan alkoholen hade han kanske inte hamnat i den insikt han nu vill dela med sig av.
– För mig var det så att jag nästan måste dö för att vara mottaglig för att ta emot hjälp. Jag har AA att tacka för enormt mycket. Det var där jag lärde mig vikten av att inse att man har ett problem, be om hjälp och ta emot hjälp. Man kan säga att det är lika delar, jag har en modell som bygger på tolvstegsprogrammet, idémöten från reklamvärlden och Hultsfred – "går det inte så går det ändå".
Beroendet utvecklades successivt.
– Om man tar en öl för att slappna av efter en skitstressig dag kommer den ölen att bli två, om du är en av de tio procent som har det jag hellre kallar kemisk allergi. Fastnar man i ordet alkoholist associerar många till parkbänksalkoholist och sån vill man ju inte vara och då kanske man inte tar hjälp, och det är dumt. Sen är förnekelsen den största av alla. Alla andra fattar långt innan du själv fattar.
Han kunde lura sig själv genom att hålla sig till en sexpack. "Folköl hade ju vem som helst i kylen". Och i bilen. Och vid pelletspannan. Sexpack blev 24.
Det gick bra på jobbet. Han ansvarade för stora kampanjer, hade kul och var kreativ. Men ångesten blev värre.
– Tills jag en dag körde huvudet i väggen och ville ta livet av mig. Det var kusligt nära, men ett samtal med en vän gjorde att jag inte ville dö.
Att våga säga hela sanningen har fler än en gång visat sig vara överraskande läkande. Med 1 800 vänner på Facebook kan det kosta mod att skriva nakna inlägg om att livet kört ihop sig, som motvikt till det vackra.
– Man kommer ingenstans med sina problem om man lägger sig under en filt. De gånger jag blottat mig, lagt korten på bordet och talat om hur jag har det har vänner slutit upp och jag har ofta förvånats över hur saker löst sig, när jag vågat be om hjälp.
Föreläsningen rör mer än åren med promille. Med 15 års nykter distans som "lycklig alkoholist" har tänkandet utanför boxen gjort honom mer sugen på att prata om kreativitet, om ett passionsdrivet liv och att det absolut viktigaste för utveckling är mötet med nya människor.
– När jag ville ha en förändring i livet bad jag chefen sparka mig och startade projektet "träffa 300 människor på lika många dagar".
Om det gick? Går det inte, så går det ändå.
