Annelie Pettersson befinner sig mitt i livet, för att använda hennes egna ord, med några dagar kvar till 50-årsdagen den 3 juli. Det hindrade henne inte att sadla om, att lämna tryggheten och kasta sig rakt ut i det okända.

– Jag har fått höra det några gånger att jag är modig. Och visst, det har varit en väldig omställning att börja plugga och lära nytt. Man är ju inte 20 längre, tillägger hon och skrattar.

Hon skulle kunna vara mamma åt hälften av studiekamraterna, men åldersskillnaden har inte varit några som helst problem. Snarare tvärt om, de kompletterar varandra.

– Det är en barndomsdröm jag är på väg att förverkliga. Sedan inte sagt att det är enkelt jämnt. Man får inget gratis. Det är tufft med alla läxor, resandet och att samtidigt ha hem och familj. Sådant som de unga i klassen inte alls behöver tänka på. Men det är så otroligt roligt, jag har inte ångrat mig en enda gång.

Tanken fanns med henne redan när hon skulle välja till gymnasiet. Hon var bestämd med att hon ville jobba med människor. Där i fanns inget tvivel. Exakt till vad krävde dock lite mer eftertanke. Undersköterska eller kantor? Kantor eller undersköterska?

– Det var lite "ole dole doff", vann gjorde den tvååriga undersköterskeutbildningen och jag fortsatte ägna mig åt musiken på fritiden.

Musiken har alltid varit en hobby, som följt Annelie genom hela livet. Det fanns inte så mycket annat att ägna sig åt, som liten i Torsebo mellan Mörlunda och Virserum. Där "i skogen" var utbudet av vänner litet, så musiken blev hennes tillflykt.

I Mörlunda fanns dock bara en kyrkokör, så hon gick med i den redan som liten. Och sänkte medelåldern rejält...

– Det var först när vi flyttade till Målilla, när jag var 15 år, som jag gick med i en ungdomskör. Det kompletterade jag med att spela fiol i musikskolan, för att senare ta pianolektioner för kantor Ulla Alvarsson, berättar Annelie som fortsatt med att sjunga i kör så mycket hon kunnat. Så i Målilla förknippas namnet sedan länge med sång och musik – som nu ska bli hennes yrke.

Så här långt har hon klarat av två år på kantorsutbildningen vid Oskarshamns Folkhögskola.

– Jag "hastar långsamt", det får ta den tid det tar, så det är lite osäkert när jag kommer att betrakta mig som färdigutbildad. Ett år är det kvar, minst för jag vill verkligen känna att jag är redo att ta de förrättningar jag blir tilldelad och att jag har en repertoar jag behärskar. Jag vill kunna känna mig trygg med det jag gör.

Vad fick dig att bestämma dig?

– Jag har 16 fantastiskt roliga år som assistent bakom mig, men när jag kom tillbaka till äldreomsorgen kände jag inte riktigt igen mig och började fundera på varför jag gjorde det jag gjorde. Så jag sökte och fick en tjänst som barnledare i Vimmerby församling, där jag fick möjlighet att starta en grupp i babyrytmik för nyfödda. Det var jätteroligt och väckte något inom mig.

Men där ifrån till att verkligen skicka in en ansökan, var ett rätt långt steg att ta.

– Jag kan nog säga att det var Målillas tidigare kyrkoherde Marita Roséns förtjänst. Det var hon som gav mig den sista avgörande sparken.

Med ens kändes det så självklart, och det är så sant som Annelie säger, ”man lever bara en gång, livet går inte i repris. Så det gäller att förverkliga sina drömmar".

– Det var rätt tidpunkt helt enkelt. Att jobba med musik hade inte funnits i mina tankar på 10-15 år, när jag hade fullt upp med barnen. Men nu hade jag kommit dit i livet, att det fanns tid att investera i mig själv.

Nu i sommar genomför Annelie Pettersson först fyra veckor praktik i Södra Tjust pastorat, för att sedan vikariera i Aspelands pastorat i juli.

– Det är ju brist på kantorer, samtidigt är det viktig erfarenhet för mig, att få se hur det är att jobba som kantor. Jag har också haft en egen barnkör och lett barnrytmik här i Målilla under hösten och våren. Det känns jätteskönt att kunna komplettera med den praktiska biten, samtidigt som det förstås är jätteroligt att de vill ha mig – och att jag kan vara till hjälp.

Har det någon gång varit läskigt att kasta sig ut i ”det okända”?

– Nej, jag har hela tiden känt att kapsejsar jag, så har jag i alla fall provat. Jag vill snarare säga att jag varit mer förväntansfull och hela tiden sett fram emot att få träffa människor i både glädje och sorg. Jag vill vara med i den stunden och göra den speciell, och samtidigt inspirera människor att sjunga så andra får uppleva samma glädje med sången och musiken som jag alltid gjort.