"Jag kommer bära med mig det hela mitt liv", säger Sahil Zeraki om saknaden av de familjemedlemmar han förlorade i en tragisk trafikolycka.
Året var 2011. 16 år gammal flydde han, på initiativ av sin far, från oroligheterna i hemlandet Afghanistan. Hans äldre bror arbetade som tolk åt den amerikanska militären och ett påtagligt hot från talibanrörelsen hängde över familjen. Med en bättre framtid i sikte tog han sig till Sverige, med hjälp av flyktingsmugglare, men resan var allt annat än enkel.
– Det kunde gå flera dagar utan vatten och mat. Vi bodde ofta i källare och hade ingen dusch på flera veckor. Jag minns speciellt den där sista hemska båtresan som vi gjorde, från Grekland till Italien, mitt under natten i december månad. Det var svinkallt, vi var 80 personer och vattnet var helt galet. Det var tufft, väldigt tufft.
Väl framme, i det för Sahil okända landet i norr, hade vintern övergått till vår. Efter två dagar i Sverige, den 10:e mars, flyttade han till Kisa och det dåvarande ungdomsboendet på Danbomsgården. Han var ensam afghan, kunde inte det svenska språket och saknade sin familj. Än värre blev det ett drygt år senare – när ett telefonsamtal förändrade allt.
– En trafikolycka hade inträffat – sex personer i min familj dog på en och samma dag. Min mamma och pappa, min lillebror och min mormor, och min brors fru och dotter. Jag blev helt förstörd, jag mådde inte bra, och jag tror jag gick sju månader utan att prata med någon om vad som hade hänt i mitt liv. Jag kände mig jätteensam.
När vi, nästan åtta år senare, slår oss ned för en intervju i ett soldränkt Kisa har Sahil Zeraki tagit sig upp från den absoluta botten. Via utbildningen på Kinda lärcentrum lärde han sig att bemästra svenskan. På Allhamra gymnasium tog han de första trevande stegen som svetsare och med hjälp av styrketräningen hittade han en balans i livet – och i sorgen.
– Till slut bestämde jag mig för att jag måste fortsätta att leva, och ta hand om den lillebror jag hade kvar. Nu kämpar jag för min familj, för att hedra deras namn, men också för mig själv och för att visa alla, med utländsk bakgrund i Sverige, att det går att lyckas. Att det går att få ett bättre liv, berättar Sahil och övergår sedan till sin bror:
– Vi återförenades i Malmö efter fyra-fem år ifrån varandra. Det var tufft, han grät och jag försökte att inte göra det. Nu bor han hemma hos mig, har ett fast jobb och familj, men alla papper med Migrationsverket är inte klara än.
"Jag hoppas jag kan inspirera andra i liknande situationer", säger Sahil Zeraki om anledningen till att han berättar om sin livsresa, från ensamkommande flyktingbarn fram till i dag.
Via en tjänst på BTT Plåt och vidare till Ljunghälls i Södra Vi blev Sahil Zeraki anställd som maskinoperatör på pappersbruket i Kisa. För tre år sedan anslöt han sig även till räddningstjänsten, som deltidsbrandman. En utmaning och ett uppdrag som fortfarande kan väcka en hel del känslor.
– Om jag åker ut på en trafikolycka blir jag alltid påmind om att det var så min familj drabbades, och hade det funnits räddningstjänst och ambulans där hade de säkert klarat sig bättre. Jag vill göra allt jag kan för att hjälpa andra som drabbas på samma sätt och att genomföra en bra räddningsinsats är en känsla som är svår att beskriva.
– Jag har besökt min familjs grav men jag tror fortfarande att jag en dag ska kunna återvända till barndomshemmet och träffa dem. Det kommer jag bära med mig hela livet.
Nilofar och Sahil har känt varandra sedan barnsben - för två år sedan återförenades de i Sverige och gifte sig.
I våras startade han en enskild firma, och så är han dessutom gift och husägare.
– Jag hoppas att min resa kan inspirera andra. Det är svårt att integreras i Sverige, men det går, avslutar Sahil Zeraki.