"Mr Stilindex" avtackas. "Jag är intresserad av kläder såtillvida att jag tycker att det är kul att sälja snygga kläder. Vår linje är slow fashion, jag tycker det ska gå alldeles utmärkt att kombinera en 15 år gammal skjorta från garderoben med helt nyköpta byxor."
Mikael Sandström är sen till vår intervju.
– Jag är känd för att vara tidsoptimist och fastnade lite i en krönika, säger han och kryddar svårigheten att passa tider med den inte bekräftade historien om hur han egentligen skulle vara av årgång 1953, men råkade komma lite för tidigt när mamma ansträngt sig med att bära en stor och tung julgran. "Det är nog enda gången jag kommit för tidigt."
Krönikan skriver han fortfarande varje månad för Habit, ett fackmagasin för modebranschen.
– Som modehandlare, entreprenör och som tidigare Svensk Handel Stil-ordförande skulle jag beskriva honom som kunnig, engagerad och nyfiken. Drivet påminner lite om en journalists: är det något han inte vet så tar han reda på det, förklarar Habits chefredaktör Kajsa Åström.
Han har avgått som ordförande för Svensk Handel Stil efter 28 år. Har lämnat uppdraget som ordförande för Swedish Fashion Council. Det decennier långa ledarskapet för att enas om ett gemensamt storlekssystem för EU landade i en pyrrhusseger – man nådde till slut målet och fick fram ett system, men det används inte för att det nu ska göras om till ISO-standard. I takt med att han avvecklat sina branschuppdrag på nationell och internationell nivå har han fått mera tid att "irritera sina medarbetare på plats", som han uttrycker det.
"Slarvighet" är av de sämsta sidorna hos Mikael Sandström, tycker han själv. Men det alltid lika överhopade skrivbordet har medarbetarna slutat att ha synpunkter på. "Du vet väl vad man säger, om ett rörigt skrivbord tyder på en rörig hjärna tyder ett tomt skrivbord på..."
I princip är han på jobbet varje dag. Att han jobbar på, i likhet med drygt var fjärde 70-åring i Kalmar län som fortsätter arbeta i viss grad, är inget att orda om tycker han.
– Inte när man gör något man tycker om. Jag tog över som vd 1981 och det är fortfarande kul att jobba. Men har man ett vansinnigt tråkigt arbete och lever för semestern då förstår jag att man slutar och ägnar sig åt sommarstugan eller vad det nu är, på heltid.
Men arbetsmyra är han inte, hävdar han.
– Det finns de som går upp klockan sju och sitter med bokslut till två på nätterna. Jag har tack och lov folk att delegera till. Att jag är bra på att få saker gjorda betyder inte nödvändigtvis att det är jag som gör dem. Ett företag ska bestå av olika personligheter, det är då det går framåt. Vi har en organisation med människor som är duktiga på sina olika områden och tillsammans skapar vi en helhet. Jag brukar säga att min uppgift är att rekrytera personal som är bättre än jag – och då säger mina belackare att det måste vara min enklaste uppgift.
Sandströms är Sveriges äldsta modekedja i samma familjs ägo. Vd Mikael Sandström tillsammans med dottern Mikaela Sandström, som idag har en ledande roll i familjeföretaget, bland annat som försäljningschef. På väggen bakom ett porträtt på Mikaels mamma Anna-Brita, född Bentzer.
De senaste åren har varit tuffa och personalstyrkan har minskat från totalt 60-70 till 40-45. Nästa år fyller familjeföretaget 100 år. Malcolm och Matilda Sandström startade Fabriksboden tillsammans med sin son Richard 1923 och butiken i Vimmerby öppnade 1929. Nu är det fjärde generationen, Mikaela Sandström, som i allt större grad styr företaget.
– Jag är fortfarande vd på pappret, men det är de facto inget som händer utan att Mikaela är involverad, och det tycker jag är bra. Hon är försäljningschef, men också HR-chef, IT-chef, allt. Vi är båda generalister och kompletterar varandra. Jag bidrar min erfarenhet, framförallt med alla misstag så inte de ska upprepas, medan hon exempelvis har genomfört förbättringar i hela vår IT-uppbyggnad och jobbat för att vårt lagersystem ska bli bättre.
I Föreningen Bevara Vimmerby har frågor som rör byggnadsmiljöer i Vimmerby alltid varit i fokus. "Det här är ett exempel på hus som inte passar i Vimmerbys stadsmiljö, med liggande panel", tycker Mikael Sandström.
Du har i många år engagerat dig i föreningen Bevara Vimmerby och har starka åsikter om Vimmerbys utveckling. Vad är drivkraften där?
– Det undrar jag själv ibland. Det är många saker som hänger ihop. Mitt intresse för historia och för kulturmiljöer, men också mitt intresse för att utveckla Vimmerby, inte minst som besöksmål. Jag tycker Vimmerby kommun saknar helhetssyn, det handlar om allt från enkla saker som att det växer en massa ogräs under säsongen när Vimmerby ska vara som finast till att när man bygger nytt inte tar hänsyn till den plats det byggs på.
Har du fått gehör för dina åsikter?
– Bortsett från de jag gjort mig ovän med känns det som jag har de flesta med mig. Redan för 30 år sedan fanns ett starkt engagemang för det politikerna inte förstod eller kände. Eller tänk på 1960-talet, när det fanns långt framskridna planer på att riva hela Storgatan. Där har vi Beyron Milton att tacka för mycket.
Men du har fått en och annan ovän?
– Ja visst, det märks ju, jag är inte alltid populär bland de jag kritiserar av naturliga skäl.
Du kanske inte har behov av att vara omtyckt av alla?
– Jag kan vara lite för konfrontativ tyvärr. Ibland kommer man längre genom att vara diplomatisk, men jag har viss tendens vara lite lätt arrogant i min framtoning. Jag är medveten om det, och försöker låta bli. Men bakom den arroganta ytan klappar det ett medkännande och varmt hjärta.
Det blev en Astrid Lindgren-staty på torget, som invigdes i juni 2007. Men nästa fråga som Mikael Sandström, ordförande i Bevara Vimmerby, drev var vad torget egentligen heter. Rådhustorget? Astrid Lindgrens torg?
"Varmhjärtad" blir också det spontana omdömet från Maria Sandow, tidigare kanslichef för Svensk Handel Stil.
– Han är kunnig, vänlig – och irriterande envis. Dessutom får han oftast rätt och är faktiskt något av ett orakel i modebranschen.
Åldersnoja är inget Mikael Sandström lider av.
– Men under året blev jag sjuk, i tarmvred. Inte så sjuk att jag fick några tankeställare eller började lukta på blommor, men jag förstod att jag inte är odödlig, vilket man kan förledas att tro. Jag är tacksam att det var en sjukdom går att bota. Alltför många jämnåriga kamrater har oturen att drabbas av åkommor man bara blir sämre av. Det jobbiga med att bli äldre är att inte få vara frisk.
