Karin Hansen läser Alfons Åberg för yngsta sonen Erik.
Det är fredag förmiddag och i familjen Hansens villa i centrala Silverdalen råder lugnet. Vårsolen strilar in genom fönstren och Erik, snart 3, kryper upp i mamma Karins knä med en Alfons-bok.
– Läsa den!
Karin läser hela ”Listigt, Alfons Åberg” och Erik lyssnar nöjt. Efteråt berättar hon att han gillar att läsa, pussla eller bara vara.
– Han vill gärna ta det lite lugnt på morgonen. Ofta är vi bara här hemma medan de andra barnen är i skolan. Tar det lugnt, städar eller bakar. Ibland gör vi lite småturer, berättar hon.
Karin med sonen Erik i famnen. Förutom att umgås med familjen uppskattar hon att baka och träna löpning.
Ända sedan 2010, då Karin och hennes make Roberts tredje barn föddes, har Karin varit hemmaförälder på heltid. I dag är parets sex barn 15, 13, 11, 9, 6 och 2 – och Karin planerar att vara hemma tills Erik börjar förskoleklass.
– Både jag och Robert hade våra mammor hemma när vi var små. Vi har velat ge våra barn den tryggheten också. De tre äldsta började förskola i fyraårs-åldern, men de andra har fått vara hemma tills de börjat skolan.
"Vi kan inte se att våra barn missat något av att inte gå i förskola", säger Karin.
I Sverige är hemmaföräldrarna relativt få och förskolenormen stark. Men Karin känner sig trygg i familjens val. Hon menar att det är minst lika utvecklande för ett litet barn att vara hemma med en förälder som att vara i förskolan.
– Vi kan inte se att de missat någonting på att vara hemma. De lär sig mycket av sina storasyskon och av oss vuxna. Sedan har vi nyttjat öppna förskolan när den varit igång och umgås med andra som också är hemma. Så de träffar ju andra barn.
För egen del tycker Karin inte heller att hon missar något, utan ser det som ett privilegium att få mycket tid med barnen.
– Att som förälder få följa sitt barns utveckling är fantastiskt. Och det är lika fantastiskt med Erik, fast det är sjätte gången. Den här tiden kommer aldrig igen och jag kan vila i att det här är min stora uppgift nu.
Karin möter inte särskilt många som ifrågasätter hennes val, men får ibland höra kommentaren ”det skulle jag aldrig klara” från andra föräldrar.
– Man kanske tycker att man får för lite stimulans. Och den ekonomiska biten är nog avgörande för många.
Pussla, läsa, leka, mysa. "Det är tiden med barnen som är det bästa, att jag får lov att följa dem och ge dem trygghet", säger Karin.
Att ”dra runt” hela familjen på bara en lön kan förstås vara utmanande, men Karin menar att det fungerar.
– Några saker får vänta, så är det. Barnen kan till exempel inte välja de dyraste fritidsaktiviteterna. Men det ekonomiska har aldrig vägt så tungt att vi velat göra ett annat val, säger Karin, som tror att många skulle kunna vara hemma på heltid om de verkligen ville.
– Det beror förstås mycket på vilken levnadsstandard man vill ha, säger hon, och berättar om en period några år tillbaka i tiden då Robert pluggade och familjen levde på CSN och barnbidrag. Då var de ekonomiska marginalerna små.
– Men när jag ser tillbaka på de åren tycker jag att det var bra år. Vi hade extra av allt, bortsett från pengar.
Att vara hemma länge med barnen beskrivs ibland som en "kvinnofälla". Hur tänker du kring det?
– På ett sätt kan jag förstå uttrycket. Samtidigt kan jag inte alls identifiera mig i den rollen, som en som sitter fast i en fälla. Vi har valt det här och ser det som en förmån. Jag tänker att det måste vara ett medvetet val i varje familj som lever så här, behöver då någon annan döma ut det som något man ska passa sig för? Valet visar också att allt inte går att värdera i pengar. Jag kan tycka att ”fälla” är ett väl negativt ord på något som jag och min familj upplever ger oss frihet.
Karin trivs bra i rollen som hemmaförälder. För att hon ska få en rimlig pension i framtiden avsätter maken Robert en del av sin pension till henne.
