Simone är kreativt sinnad. Väggarna pryds av egna fotografier, flera föreställande familjen. I bakgrunden syns Simones konstverk gjorda av epoxy.
När jag kliver in i familjen Kästners hus slås jag av att det är lågt till tak. Insidan avslöjar att huset är gammalt, något som utsidan väl maskerar med sin putsade fasad och nya ljudisolerande fönster. Det är ett stort hus, alldeles intill vägen. Simone och hennes man Peter flyttade till Mariannelund från Berlin 2004.
– Det var inte detta vi såg framför oss, avslöjar Simone, men vi behövde ett stort hus där de vuxna barnen skulle rymmas med sina familjer när de hälsar på i Sverige.
Simone, Peter och de två yngsta barnen hade semestrat i Sverige och Norge och fastnade för landsbygden. De skulle ha ett rött hus med vita knutar i skogen.
– När jag hittade det här var Peter tveksam, men jag kunde övertala honom. "Det finns en lada i trädgården, du kan sätta dig på en stol i köket och titta på den", sa jag.
Simone är uppvuxen i före detta Östtyskland. Hennes mamma jobbade inom försvaret och lämnade sin lilla flicka på ett veckohem de tre första åren. Simone säger att det passade henne bra, med tydliga rutiner dagarna igenom.
– Men personalen i förskolan tyckte att jag blev obstinat om saker inte gick som jag ville, eller när rutiner frångicks.
När Simone skulle börja skolan ojade sig personalen för de lärare som skulle få Simone i sin klass.
– Men jag trivdes hur bra som helst, äntligen fick hjärnan sina utmaningar!
När Simone Kästner fick sin diagnos Aspergers syndrom som 56-åring var det som om alla pusselbitar föll på plats.
Simone utbildade sig till förskollärare och trivdes bra. Men när muren föll 1989 föll också många av strukturerna i samhället och i förskolan.
– Efter DDR kom en stor social osäkerhet i samhället och få vågade skaffa barn. Man stängde förskolor och de som sa upp sig fick avgångsvederlag. Jag fick byta arbetsplats fem gånger på grund av detta. Till slut kände jag att jag kunde göra vad som helst för komma bort från det otrygga systemet och tankarna på att flytta till Sverige kom.
Simone läste SFI och fick en praktikplats på en förskola. Senare blev hon resurs åt ett barn med särskilda behov. I tjänsten fick hon en lista på vanliga beteenden vid olika diagnoser, för att förstå flickan bättre. Simone kände igen sig själv.
Simone framför den gamla ladan på gården. Hon och hennes man sökte efter ett rött hus med vita knutar i skogen. – När jag hittade det här var Peter tveksam, men jag kunde övertala honom. "Det finns en lada i trädgården, du kan sätta dig på en stol i köket och titta på den", sa jag.
Det var i det svenska arbetslivet som Simone för första gången upplevde att hon inte passade in.
– Jag började fundera på vad det är med mig, att folk tycker jag skrattar för högt, att jag inte kan anpassa mitt språk och inte är tyst.
I början tänkte hon att det handlade om kulturkrockar, och att hon tidigare jobbat tillsammans med samma människor under en lång tid. Hon beskriver också att det i Tyskland var tydligt vilken roll som var hennes som förskollärare, medan i Sverige gör barnskötarna och förskollärarna samma sak. Men så fick hon en kollega som kom att få en avgörande roll för Simones väg till en diagnos.
– Monika var väldigt ödmjuk och samtidigt rak. Hon sa att "det är klart att folk stör sig på dig! Du sticker ut, du följer inte jantelagen och det är inte för att du inte är född här!"
Simone Kästner fick sin diagnos för fyra år sedan. Hon tror att hon hade varit hjälpt av att få den tidigare men menar samtidigt att livet som det har varit har fört henne dit hon är idag. "Jag är nöjd med livet!"
Simone är för tillfället sjukskriven för utmattning, och har varit det i omgångar under åren i Sverige. Under sin första sjukskrivning fick hon träffa en psykolog som menade att hon skulle fundera på sig själv och sin egen del i hur det blivit som det blivit.
– Men det hade jag ju gjort i alla år! Jag önskade att man ville försöka se vem jag verkligen är under alla masker, men det var psykologen inte intresserad av. Hade man läst mina journaler med autismglasögon på skulle man nog se vad det var.
Åren gick och när en vän plötsligt dog 2017 rasade världen för Simone. Hon måste göra något.
– Jag sökte hjälp på vårdcentralen men läkaren skakade på huvudet och sa "inte är väl du autistisk, du som är så kommunikativ och social."
Det slutade med att Simone skrev en egenremiss till psykiatrin. Efter en vecka fick hon svar och när hon träffade chefsläkaren upplevde hon äntligen att hon blev tagen på allvar. Simone blir entusiastisk och lånar mitt anteckningsblock och börjar rita.
– Läkaren ritade upp en linje som skulle föreställa autismspektrumet. I den ena änden är man gravt autistisk, i den andra lätt. "Du ligger här", sa hon och satte ett kryss på mitten.
Den kommande utredningen bestod av flera olika tester och intervjuer och läkarna landade till slut i att Simone har Aspergers syndrom, ett medelsvårt autismspektrumtillstånd.
– Peter sa att jag nästan dansade ut ur rummet. Inte alla blir så glada för en diagnos.
2018 skrev Simone en egenremiss till psykiatrin och fick påbörja en utredning. Simone berättar om det första besöket. "Läkaren ritade upp en linje som skulle föreställa autismspektrumet. I den ena änden är man gravt autistisk, i den andra lätt. Du ligger här, sa hon och satte ett kryss på mitten."
Vad finns det för fördelar med din diagnos?
Simone ropar på sin man som sitter i rummet intill.
– Simone är konsekvent, ärlig och tillförlitlig. Har hon lovat något gör hon det till 150 procent, säger Peter.
Och vad finns det för nackdelar?
– Man får inte rubba rutiner. I vissa situationer har jag svårt att tänka om ifall någon kommer med ett annat förslag, hur logiskt det än är. Och jag behöver tid att förbereda mig.
Hon nämner vår intervju som exempel: förr hade hon sagt nej på en direkt fråga, nu bad hon om betänketid istället.
Peter ser mest fördelar med att Simone har fått diagnosen.
– Jag har känt att det är nåt som är annorlunda, men först tänkte jag att det är för att hon är kvinna, säger han med glimten i ögat.
De senaste åren har Simone upplevt sig extra känslig för intryck. "Jag hör allt, raspet från pennan, varenda bil som kör förbi." Glasögonen som automatiskt mörknar i solljus behöver hon för att lindra ljuskänsligheten.
Peter berättar om när han såg Greta Thunberg, som också har diagnosen Asperger, i Skavlan för några år sedan. Hon skruvade på sig och hade svårt med ögonkontakt.
– Det var precis så Simone var i början när vi träffats.
– Så är det. Jag vet inte när man ska titta den andra i ögonen, eller hur länge. Jag brukar titta på något bakom personen så att den ändå känner sig sedd, säger Simone.
Annat som kännetecknar Simones autism är att hon har svårt för kallprat och att prata i telefon.
– Jag ringer nästan aldrig privata samtal. Familjen har anpassat sig till det och väntar inte på att jag ska ringa. Sms fungerar bra.
Simone säger helst att hon är autistisk, inte att hon har autism.
– Det är en del av vem jag är, det är inget jag kan plocka bort eller bota. Det enda jag kan göra är att anpassa mig.
Simone har ett helt rum fyllt av egengjorda konstverk gjorda av epoxy. "Har jag ett intresse då går jag all in."
Ofta är det samhällets normer som gör diagnosen till ett problem, till exempel att man bara kan nå Försäkringskassan via telefon.
Du fick din diagnos för bara fyra år sedan. Hur tror du livet hade varit om du hade fått din diagnos tidigare?
– Kanske hade jag aldrig fått bli förskollärare, och det är hade väl varit synd. Kanske hade jag kunnat undvika att göra vissa fel. Fast alla fel som jag gjorde har ju format mig till den människa jag är idag. Jag är nöjd med livet!
Ser du på dig själv på ett annat sätt nu?
– Nej, men jag har en förklaring. Jag slipper grubbla på varför jag gör på ett sätt som ingen annan gör. Det var som att diagnosen lyfte upp den hög med pusselbitar jag hade framför mig och la dem på plats.