Vältränad. Aktiv. Golf, simning, skidor, långpromenader. Och tennis, flera gånger i veckan. Livet rullade på och det var gott. Bengt Westrin är inte den man tänker sig ska säcka ihop under en promenad. Men den 14 mars i år kom det han kallar stjärnsmällen. Hjärnblödningen kom utan förvarning och aktivt liv blev istället en resa med hållpunkter ”resa på sig”, ”duscha själv” och ”värma mat i mikron”.
– Jag hade spelat tennis, kom hem, tog en fika och kollade skidskytte. Sen tog jag och min fru Anne en promenad, med stavarna, men utan mobiler.
”Du släpar vänster stav”, sa Anne.
En stund senare sjönk Bengt ihop. Han minns att han hörde Anne ropa till någon ”ring ambulans, det är allvarligt”.
Och det var det. Han hade fått en stor hjärnblödning, var förlamad på vänster sida. Kunde inte gå. Inte använda vänster arm. Hur skulle han någonsin klara det som varit självklart?
– Dag två på sjukhuset kom tankarna på hur allt skulle bli. Här låg jag, som ett paket. Men jag tog mig ut i dagrummet i rullstol och kunde läsa tidningen, så upptäckte jag träningsrummet och började träna i dragmaskin och handcykel. Sedan kom det jobbigaste, när läkaren förklarade för mig att det här kunde ta år, att det skulle ta lång tid att komma tillbaka. Det var riktigt tungt.
Men det tog inte år. Bengt satte upp delmål. Han skulle gå innan midsommar, spela lite golf innan snön kom. Båda målen klarade han med goda marginaler.
– Jag tränade och tränade. När jag klarade att gå några meter utan stöd kom tårarna. Och sex månader efter smällen spelade jag tre hål på Tobo.
Fajten efter hjärnblödningen har präglats av envishet. Men det har funnits stunder när hoppet svajat. Som när han kom hem till Vimmerby den 9 maj, efter åtta veckor på sjukhus.
– Det blev så konkret. All personal, bostadsanpassning, ramp och rullstol bara för att komma in i vårt hus. Och jag hade fått sånt otroligt stöd av sjukgymnasten i Västervik. Hur sjutton skulle det fungera på hemmaplan? Men jag måste säga att det har gått väldigt bra.
Hur har du orkat vara så positiv?
– Depression är vanligt efteråt. Jag har tackat nej till antidepressiv medicin. Jag har tänkt att så länge jag klarar mig utan, så. Det är nog en kombination av att jag varit mån om att hitta min egen väg ur det här, och att jag haft ett fantastiskt nätverk kring mig. Utan familjen, vännerna och mitt rehabteam hade det aldrig gått.
Två nyckelpersoner är arbetsterapeuten Evalena Karlsson och sjukgymnasten Sabine Kersting. Båda var med när Bengt Westrin uppfyllde ett av sina stora mål – att spela tennis igen. Och ingen kunde undgå glittret i Bengts ögon när han visade att han kommit så långt i sin balansträning att det funkade.
– Att vara så motiverad som Bengt är betyder jättemycket, och han kommer med egna önskemål, det är mycket han vill testa. Men det är också viktigt med balans och vila, för återhämtningen, säger Evalena Karlsson.
Något som Bengt känner igen i det sociala umgänget.
– Jag har alltid varit utåtriktad och jag mår bra av att klara att gå på konsert eller 80-årskalas. Men det tar också. Efteråt är jag helt slut.
Varför Bengt fick hjärnblödning är oklart.
– Alla mina värden var kanonbra. Däremot har jag efteråt utretts för sömnapné, som är en vanlig orsak. Det visade sig att jag hade så mycket som 77 andningsuppehåll på en timme. Det kan ha bidragit.