Sjukdomen har blivit hennes vardag

Karin Oscarsson har sett sitt uppdrag som ordförande på Tjustbygdens Diabetesförening som både lärorikt och berikande men efter 31 år tackar hon för sig på grund av hälsoskäl.

Karin är så tacksam över åren i Tjustbygdens diabetesförening. "Jag har fått så många livsöden berättade för mig."

Karin är så tacksam över åren i Tjustbygdens diabetesförening. "Jag har fått så många livsöden berättade för mig."

Foto: Sanna Hogman Fernandi

Familj2020-04-22 10:00

Arbetsuppgifterna har varit många då hon har hållit i medlemsmöten och haft cirka tio styrelsemöten per år. 

Två till tre gånger per år har hon också haft informationsmöten med läkare, sköterskor, dietister och föreläsare från hjälpmedelsföretag. 

Karin var själv tio och ett halvt år när diabetesen bröt ut. 

– Det var på vintern, det var snö. Jag hade tre kilometers cykelväg till skolan. 

Hon blev allt tröttare och tröttare av att cykla den där vägen. I skolan började hon att må illa. På rasten sprang hon ideligen till kapprummet och drack vatten.  

Hon fick då cykla hem på sin damcykel, som hennes pappa sänkt sadeln på. När hon hade en kilometer kvar fanns inga krafter kvar. Men hem kom hon. Väl hemma la hon sig på sängen och sov. 

– På torsdagseftermiddagen kom en läskbil, tre flaskor drack jag lätt. Sedan blev jag sugen på äggröra men mådde för illa för att kunna äta. 

På fredagen var hon ännu tröttare. På lördagen tog hennes pappa ett kissprov och då familjen inte hade någon bil åkte han på motorcykeln från Blomstermåla, där de bodde, till läkarmottagningen i Mönsterås. 

– Sen minns jag att han ringde hem och sa att jag hade fått sockersjuka, som det kallades på den tiden. "Ni måste ringa en taxi och åka in omedelbart till sjukhuset i Kalmar." Nu var det bråttom. 

Karin ville inte åka eftersom hon var så trött.

– Jag vaknade upp i Rockneby på väg mot Kalmar sjukhus. Jag orkade knappt gå. En sköterska åkte upp i hissen med oss. Då hade jag ungefär en timma kvar att leva, säger Karin. 

De gav henne saltlösning, en nål i vardera ben med dropp. Klockan sex på kvällen ville hon äta men fick vänta. 

– Sen fick jag lära mig att ge mig själv insulin, jag fick öva på en apelsin. 

På den tiden tog man sprutorna i låren. 

Det var Karins pappa som skötte hennes diabetes. Mamman försökte sköta hennes mat, berättar Karin.

– Hon bakade sockerfria bullar. Vad gäller motionen så blev det mycket kroppsarbete med min pappa som att hugga ved och skotta snö. 

Hon har levt med diabetes länge och vet inget annat, hon har accepterat det, berättar hon. 

– Jag lever med det och gör så gott jag kan.

 Karin är mycket tacksam över den tid hon haft i föreningen.

– Jag är så tacksam. Jag har fått så många livsöden berättade för mig. 

Injektionskanyler från 1960-talet. Man var tvungen att koka och sterilisera dem. På 1970-talet kom engångssprutorna.
Injektionskanyler från 1960-talet. Man var tvungen att koka och sterilisera dem. På 1970-talet kom engångssprutorna.
Karta: Västervik
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!