Sedan paret träffades under 1980-talet har de till exempel varit med och startat galleri Metallum på Hornsgatan i Stockholm med ett 20-tal andra silversmeder och smyckeskonstnärer, Christer har deltagit på prestigefyllda internationella utställningar – till exempel på Louvren i Paris – och inte minst har de lärt upp framtida generationer silversmeder.
Gårdshuset på parets tomt i Västervik rymmer allehanda verktyg, material och kemikalier, som kan tänkas behövas. Arbetsbänken har tre platser: En för Christer, en för Lena, och en plats som ofta upptagits av olika lärlingar. Både svenska och internationella studenter har suttit här.
– Vi har velat hjälpa unga på vägen. Det är viktigt för oss att konstformen och hantverket får leva vidare. Och det gör man bäst praktiskt, förklarar Lena.
Före de stora uppdragen och internationella utställningarna hade Christer öppnat en liten verkstad i Stockholm. Det var där paret kom nära varandra.
– Jag hade ett litet ateljéutrymme där och såg Christer jobba, och blev intresserad av materialen och provade att börja emaljera och sådant, berättar Lena. Hon pausar en stund, och tillägger sedan:
– Christer var ju min läromästare egentligen.
– Du har varit min bästa elev, säger Christer snabbt, och ler mot henne.
Christer är uppväxt i Västervik, och de flyttade hit för att de sökte en lugnare tillvaro. De berättar att de gillar att vara ute i naturen, och redan hade ett torp i kommunen. Verkstaden fick de flytta i omgångar.
– De första åren var alldeles underbara. Vi kom in i gemenskapen och alla var så optimistiska, berättar Lena.
Då var porten till gården öppen för besökare. Idag får man ringa först, om man vill besöka Studio Jungfruhuset.
Efter finanskrisen 2008 sjönk köpkraften och turismen minskade. Det påverkade även studio Jungfruhuset. Sedan några år tillbaka har de inte porten mot gatan öppen, och trappat ner på tempot, men de har inte slutat smida för det.
Hur lyckas man både jobba ihop och fortsätta vara ihop i över 40 år?
– Självklart har det inte alltid varit en dans på rosor, berättar Lena, innan hon fortsätter:
– Men vi har alltid kunnat ha bra samtal, och kunnat peppa varandra och ha varandra som stöd. Det är värdefullt att ha någon vid sin sida som förstår vad man går igenom.
Christer flikar in:
– Det hade inte varit lätt att leva med någon som inte begriper vad man gör. Det är hårt arbete. I perioder jobbade man jämnt. Då är det viktigt att vara med någon som kan förstå, och tolerera det.
– Det är en livsstil som vi delar, konstaterar Lena.
När man lever ihop och delar både intresse och jobb, blir diskussionerna både många och långa. Efter ett helt yrkesliv finns mycket erfarenhet att ta fasta på. Istället för att låta den gemensamma kunskapen rinna ut i sanden bestämde sig Christer för att skriva en bok.
– Det är nog tio år sedan jag började skriva, berättar han.
Han har både jobbat som lärare på Högskolan för design- och konsthantverk, och som professor på Konstfack.
Nyligen kom boken ut: "Om smyckeskonsten: kulturhistoria, symbolik och myter".
– Det är tänkt som en fackbok, men visst kan nog vem som helst hitta något intressant i den, berättar Christer.
Du skriver i förordet att boken är ett "ödmjukt försök att i någon mån spegla vissa aspekter av den mänskliga kulturhistorien" utifrån smycket. Berätta mer!
– Ja... Säger Christer, småskrattar lite, och kanske undrar han i vilken ände han ska börja.
– Smycken existerar bara i samband med den mänskliga kroppen. Det skiljer sig från andra konstarter, eftersom vi använder våra kroppar som medel för ett uttryck. På så vis liknar smyckeskonsten dans, eller mode.
Han berättar om Prometheus, som i den grekiska mytologin tog elden till människorna. Som straff kedjades han fast vid ett berg. När han benådades blev kedjan en ring han var tvungen att bära. Ett smycke kan vara en jakttrofé, eller en tatuering. Ett helt kapitel i boken ägnas åt ringen: smyckenas smycke.
– Någon gång i urtiden, när vi började uppfatta oss själva som individer, och inte bara ett kollektiv, föddes ett behov att särskilja oss. Att svara på när människan började använda smycken är som att svara på frågan "när började vi dansa?".
Boken är drygt 340 sidor.
– Jag har mest nosat på ytan. Det finns stora djup att forska i, säger Christer.