"Det är ju lite osocialt det här med släktforskning", erkänner Therese Sigurdsson. I bakgrunden maken Anders Sigurdsson, som passar på att titta på skidor på tv.
Allt tar sin början med pappa Sivert Tapper. Therese har valt att börja sin forskning med de manliga på hans sida, med farfar och farfars far och farfars farfars far, som fick 73 barnbarn.
– De har jag gått igenom nu. Och hans 204 barnbarnsbarn, berättar Therese Sigurdsson.
Släktträdet har så här långt ett lite blygsamt grenverk med 350 namn, men så har hon heller inte hållit på så länge.
– Jag började på allvar i höstas, då kände jag att jag ville lära mig mer och återupptog det jag påbörjade efter en studiecirkel för nio år sedan.
– Jag hade letat upp både lokal, ledare och ett intresserat gäng deltagare, men så kom corona så vi tvingades pausa och jag fick jobba vidare på egen hand.
Så man skulle kunna säga att hennes intresse för släktforskning gått i vågor, men nu är hon fast. Rejält.
– Ja, jag får nog erkänna att jag blivit en riktig nörd. Det finns ju mer tid nu, när man inte får umgås med vänner och åka iväg som man brukar. Tid som jag gärna ägnar åt släktforskning.
Vad är det som gör att du tycker det är så roligt?
– Ja, du det vet jag inte ens själv. Jag har funderat på det många gånger och kan inte sätta fingret på vad det är som fascinerar mig, säger Therese och skrattar.
Det är inte alldeles enkelt att släktforska, men det är ju samtidigt en del av utmaningen. Therese Sigurdsson säger sig dock ha haft lite tur.
Therese hittar uppgifter om min egen pappa Berne Karl-Gunnar, barn nummer 107 i Nybro det året. "Det är så himla kul att sitta och leta så här", säger hon.
Många av släktingarna har varit bönder och torpare runtomkring Tulunda och Mörlunda, vilket förenklat arbetet.
– Jag har egentligen inget mål att få rätt på så många namn som möjligt, utan jag tycker det roligaste är att forska och försöka få veta mer kring människornas historia. Vilka öden de råkat ut för, hur de levde, om de stannade kvar eller flyttade från bygden. Jag följer dem genom hela livet, från födseln till de dör, säger hon och fortsätter:
– När jag var liten ville jag inte ens följa med på släktkalas. Tänk om jag hade vetat då att jag skulle bli så intresserad. Då hade jag kunnat fråga alla tanter och farbröder en massa saker. Sådant som jag får sitta och leta efter nu. Men det är nog åldersrelaterat, intresset för det gångna ökar med åldern.
Har du träffat på någon händelse som berört dig extra mycket?
– Mestadels är det bra historier. Men jag minns särskilt ett par som hade nio-tio barn. När de hade fått den yngsta fick föräldrarna lunginflammation med ett par månaders mellanrum. Barnen blev föräldralösa och placerades ut i fosterhem. Jag har inte hunnit titta på hur det gick för dem, men det ska bli spännande att ta reda på hur det gick. När man hittar sådant kommer man människorna nära på något sätt.
Therese Sigurdsson startar upp datorn i det rum som fått bli hennes "forskarstuga". Här sitter post-it-lapparna på rad, anteckningsblocket ligger framme och hon kan jobba parallellt med det egna släktträdet på ena datorn, och programmet Arkiv digital på den andra.
Bästa tiden för släktforskning är när huset är städat och allt är gjort som ska göras. "Då sätter jag mig vid datorn och glömmer tid och rum".
När upplever du den optimala stunden att släktforska?
– När huset är städat och allt är gjort som borde göras – då sätter jag mig vid datorn och glömmer tid och rum.
Namn efter namn läggs till listan. Varje nytt namn skänker glädje. Men – det finns en gren som inte går att likna vid någon annan.
I sommar får Therese lägga till en ny gren som står för framtiden. Hon och Anders ska bli mormor och morfar och dottern Malin mamma. Det blir en alldeles speciell gren att lägga till i släktträdet.
