”Lite rött måste det vara, rött kommer man inte ifrån.”
Sören Eriksson tar ett kliv tillbaka och kollar om kulan hänger där den ska i en av de tomma tavelramarna i skyltfönstret. Han, om någon, bör veta. Han har gjort det här förr.
Han är pensionär sedan flera år, provade att hålla sig från skyltningen förra året men det gick sådär. När han fick frågan om han kunde tänka sig att skylta två julfönster på Sandströms – igen – satt svaret inte långt inne.
– Jag går ju ändå där och tänker och får idéer. Jag brukar säga att det är en defekt jag har. Det är en ära att bli tillfrågad, men jag har sagt att det måste finnas en gräns. Jag kan inte gå omkring här med rollator, så stora ytor är det inte att jobba på.
Han har haft fria händer för sin kreativitet sedan han började som säljare och dekoratör på Sandströms i slutet på 1970-talet. Det finns kollegor som hävdar att det inte ens blir jul om inte Sören lagt sin hand på skyltningen.
– Han har det i sig, något som inte går att förklara och inte återskapa ens om man försöker. Det är jättekul att han vill ställa upp, säger butikschef Camilla Sand.
Men vad är det Sören gör som är så extra?
– Han ser hur det ska vara bara, och han kan komma och säga att ”nu har jag gjort en liten bit gärdesgård”.
Påmind om att det var här allt började blev han när han sin vana trogen köpte lokala bowlingklubbens almanacka med gamla Vimmerbybilder. December illustreras av julskyltning på torget i Vimmerby 1968. Där Sandströms ligger nu låg då Epa, vars skyltfönster klätts in i rött kontaktpapper med utskurna hjärtan där förbipasserande kunde kika in. Bakom skyltningen – Sören Eriksson, som två år tidigare börjat som dekoratörselev, 17 år gammal.
På den gamla bilden från 1968 skymtar julgranar, på baldakinen. De väcker också minnen.
– Det hade regnat något så vansinnigt, det kom in vatten i kontakterna till ljusslingorna och var och varannan gran svartnade. Vi var korkade nog att ge oss upp med dammsugare för att få torrt. Att ingen av oss fick ström i sig och dog på kuppen är ett under…
Sextiotalet var en annan tid, en tid när ett varuhus i en småstad hade fyra-fem anställda som jobbade enbart med skyltning och dekor, varav en med textning. Till jul dukades julbord vid entrén, ibland beställdes till och med grishuvud och varje kväll innan personalen gick hem placerades julmaterial vid ingången så att det skulle finnas så mycket som möjligt att titta på. Det var en tid när stora som små tryckte näsan mot juldrömmen på andra sidan glasrutan.
– Julskyltningarna var verkligen något extra. När tomten hade kommit på plats kunde man se hur barnen drog i sina föräldrar för att få stanna och titta. Idag är det väl inte riktigt samma sak, det är ingen som reagerar på en tomte men samtidigt tror jag att en del av magin aldrig ändå försvinner, och lite av det gamla kanske också kommer tillbaka.
Sören tror att han under sina många år i den lokala handeln gjort åtminstone 45 julskyltningar. Med några har han tävlat och vunnit priser.
– Det bästa är att det är så väldigt roligt. Och det blev extra kul när jag fick se den där gamla bilden och kunde konstatera att jag är kvar och julskyltar i samma butikslokaler 53 år senare. Det är en ynnest att få hålla på med det man tycker om.