Hemma i Hultsfred igen, med massa härliga minnen rikare. Det Helena Lorentzen kan ångra i dag, är att det dröjde så länge tills de sågs i verkliga livet.
– Det jag kan ångra nu, är att det dröjde så länge tills vi sågs, jag och Patricia Petitpretre.
Det säger Helena Lorentzen när vi slagit oss ner vid köksbordet. Hon är alldeles nyligen hemkommen från en minnesrik resa till Frankrike och Paris tillsammans med sambon Evert Oscarsson. Det var hennes tredje resa, hans fjärde.
Men – den här gången kommer de att minnas alldeles särskilt, inte minst Helena, som fått träffa en kär vän för allra första gången.
– Vi känner ju egentligen bara varandra genom brev, men det var som om vi alltid känt varandra och varit närmare vänner än brevvänner.
Helena, som då hette Jonsson och bodde i Vena, var bara 13 år när hennes lärare ville att alla i klassen skulle skaffa varsin brevvän, i syfte att lära sig engelska språket bättre.
Patricia var året äldre och trotsade sin lärare. I ett brev till Vimmerby Tidning förklarar Patricia hur det hela gick till:
"Alla klasskamrater valde engelska brevvänner, jag var ensam om att välja en från Sverige. Min lärare sa nej, nej inte från Sverige, det landet är så långt borta och de är så avancerade jämfört med oss i Frankrike. Jag ville inte ha en engelsk, utan stod på mig. Det var så Helena kom in i mitt liv".
Stark vänskap har vuxit fram mellan Helena Lorentzen och Patricia Petitpretre. "Vi känner ju egentligen bara varandra genom brev, men det var som om vi alltid känt varandra", säger Helena.
Helena hade många brevvänner på den tiden, både från Sverige och andra länder. Till och med en från Nigeria.
Men det var något alldeles speciellt med Patricia. Brev skickades flitigt fram och tillbaka mellan länderna och de båda flickorna. Ofta skrivna på engelska, men ibland även på franska eftersom Helena läste det också.
Brev skickades dem emellan i 10-15 år, men så tappade de bort varandra.
Även om breven slutade komma har Helena alltid tänkt på sin brevvän i Frankrike. Hon har letat efter henne på sociala medier, men kände inte till att Patricia gift sig och fått annat efternamn. Det försvårade återföreningen.
– Men så hade jag lagt ut bilder på mig och syrran på Facebook, berättar Helena. Och Patricia hittade mig, jag blev jätteglad.
Efter att ha tappat bort varandra under några år, har brevväxlingen fortsatt. Och Helena blir extra glad när hon får ett brev som förr, skrivet med penna på papper.
Så de senaste sex-sju åren har konversationen varit tät igen. Ibland har det varit som på den "gamla goda tiden" med papper, penna och kuvert och frimärke uppe till höger.
– Det är mycket roligare att få, än ett meddelande i telefonen, även om det är smidigare nu för tiden att hålla kontakt. Så brukar vi skicka julklappar och födelsedagspresenter till varandra. Jag har dessutom två barnbarn och Patricia gillar att sticka, så det har kommit både kläder och filtar till dem.
Patricia Petitpretres lärare ville inte att hon skulle välja brevvän i Sverige, eftersom det var ett land så långt bort. Men som tur var den då 14-åriga tjejen envis. "Jag ville inte ha en engelsk brevvän, utan stod på mig. Det var så Helena kom in i mitt liv", berättar Patricia.
I samband med Helenas födelsedag i fjol hade hon och Evert en resa till Paris bokad. Då hade vännerna bestämt att träffas. Men, corona stjälpte planerna, så resan blev uppskjuten till nu.
– Nu hade vi istället bokat en natt hemma hos Patricia och hennes man, norr om Paris. Det var lite nervöst, man vet ju inte hur man trivs ihop. Det blev sammanlagt tre dygn, för vi hade så himla kul. Fantastiskt att vi passade så bra tillsammans fast vi aldrig träffats förut. Till och med Patricias man var lite gråtfärdig när vi reste.
Helena Lorentzen har planen klar för sig. Patricia har aldrig upplevt snö, så nu är tanken att försöka få hit dem till Sverige och Hultsfred i vinter.
52 års vänskap slutar inte med senaste mötet, nu när de äntligen träffats på riktigt och märkt att vänskapsbanden är starka.
– Jag hoppas att vi kommer att ha mycket mer kontakt i framtiden.