"I och med att jag hade ett inbitet intresse för tv- och datorspel så var drömmen länge att arbeta med det i någon form", berättar Johan Ternefors.
Som barn fann Johan det svårt att förstå sig på sina egna tankar och känslor.
– Om vi skulle skriva arbeten i skolan så ville jag skriva om ormar, skulle jag måla något så målade jag ormar, säger han.
Han tror att särintresset präglats av en längtan efter att hitta något unikt för honom, där ingen kan ifrågasätta eller utmana honom.
– Om man alltid känner sig underlägsen i de sociala sammanhangen så blir särintresset en trygghet.
Johan Ternefors växte upp i Västervik, men som nittonåring flyttade han till Visby där tanken var att studera speldesign och programmering. Men han avslutade studierna ganska fort.
– I och med att jag hade ett inbitet intresse för tv- och datorspel så var drömmen länge att arbeta med det i någon form, säger han.
Han kände dock att gapet mellan hobbyn och arbetet skulle bli för stort.
– När det kommer till utbildningar har det varit mycket fallerande och en anledning till att jag flyttat runt.
Efter tiden i Visby blev det Kalmar, Alvesta, Falun och Göteborg.
– Jag har bott i sex olika städer genom åren men aldrig utanför Sverige.
Som liten började Johan Ternefors att prata tidigt men bara några månader efter att han börjat bygga egna meningar så började han att stamma. Det hindrar honom inte för att hålla föreläsningar.
Till Alvesta flyttade han för att han kom in på socionomutbildningen i Växjö, men kom aldrig att påbörja den.
–Efter första dagen så bröt jag ihop, säger han.
Detta ledde till att hans pappa sa åt honom att söka vård, vilket han också gjorde.
– Jag fick gå i terapi och då skickades en remiss för utredning.
Snart fick Johan veta att han har autism och adhd.
Som liten började Johan att prata tidigt, men bara några månader efter att han börjat bygga egna meningar så började han att stamma.
– Alla konstiga avvikelser i det sociala och fysiska, med en rad olika ticks, kopplades till min stamning eller min familjerelation, säger Johan.
Föräldrarna skildes när Johan var liten och hans föräldrar fick enligt Johan mycket kritik för detta.
– När jag var utåtagerande så drog man paralleller till föräldrarna istället för att kolla upp hur jag mådde.
När det kommer till relationer behöver Johan Ternefors en mer intim tillit för att våga satsa på relationen.
Trots att Johan hade en del sociala avvikelser så sökte han sig ändå till andra, något han tror är kopplat till hans adhd. De tendenser han har som är mer kopplade till autismen är att han håller tankar och känslor för sig själv.
– Som barn hade jag en tendens att bli riktigt frustrerad när människor inte förstod mig och det har hållit i sig än idag.
Johan har vid några tillfällen hållit i föreläsningar kring sina diagnoser och om sin stamning.
– Målsättningen med mina föreläsningar har varit att bygga broar mellan de som har en diagnos och de som inte har det och att skapa empati.
När Johan Ternefors har haft semester och inte pratat lika mycket, brukar han stamma mer under någon dag. "Det är som en muskel jag hela tiden på måste träna", säger han.
Om det är något som har skapat problem för Johan så är det stamningen, den har inneburit en sorg för honom.
– Det har verkligen påverkat mig extremt negativt för det är ett så märkbart handikapp. Har man redan svårt att formulera känslor och tankar så sätter stammandet käppar i hjulen, så det är en värdelös kombination.
Johan kände sig ofta ledsen över att han stammade, men hade svårt för att sätta ord på det, vilket ofta frustrerade de vuxna som ville förstå honom.
– När jag fastnade i mitt tal och inte kom vidare så kunde jag slå mig själv i ren frustration.
Under Johans första och andra skolår blev han retad för stamningen men sedan började många att tycka synd om honom.
– Man behöver inte vara en som mobbar för att tycka att det är kul när någon stammar. Det är som ett dubbeleggat svärd för i och med att jag blev retad för min stamning så fanns det barn som tyckte synd om mig. Att mobba någon som stammar är nästan lite för lätt, så det tog inte lång tid innan jag istället blev en skyddsling.
När Johan Ternefors har haft semester och inte pratat lika mycket, brukar han stamma mer under någon dag. "Det är som en muskel jag hela tiden på måste träna", säger han.
En sorg för Johan Ternefors har varit att stamningen påverkat hans möjligheter att hålla på med teater och rollspel.
– Inget är mer frustrerande än när jag försöker inta en roll och ska låta dramatisk och så börjar jag stamma.
Johan har fått god hjälp av en logoped och idag har han ett jobb i vilket han tvingas vara social varje dag.
– Jag har alltid sett det sociala livet som en utmaning men en utmaning som jag är villig att tackla.
Han har ofta frågat sig varför han inte kan kallprata och varför hans energi snabbt sinar efter socialt umgänge, men genom jobbet på secondhandbutiken Trippolo så känner han sig idag mer social och öppen än tidigare.
– Om jag ska ha ett ensamt privatliv i mina hobbyer så vill jag åtminstone ha ett jobb där jag har ett socialt liv, säger Johan.
