Till stora delar är boken självbiografisk men här och var dyker även påhittade gestalter upp, avslöjar han.
Det beror helt enkelt på att de funnits där, i Tomas medvetande, sedan en tid tillbaka.
– Jag har länge velat skriva en roman och har gjort några försök genom åren men hittills alltid kört fast.
Men några karaktärer var alltså redan utmejslade och i "Längtan" har de fått ta sitt första kliv ut i ljuset.
För tidningsläsarna torde Tomas framför allt vara bekant som fotograf. Han är initiativtagare till gerillautställningen som brukar arrangeras på någon offentlig plats i stan under endast några timmars tid. Som regel under högsommaren. Han har även visat sina bilder i andra sammanhang, på Lofta Caffè till exempel.
2014 gav han ut fotoboken ”I stora himlens land” tillsammans med vännen Fredrik Kling som den gången stod för textinnehållet.
Av nyfikenhet: Vad var det som gjorde att det lossnade för dig med skrivandet den här gången?
– Jag tror faktiskt att det har att göra med att jag blev sjuk för ett år sedan. Jag drabbades av en stroke och har insett att jag inte är odödlig.
– Jag tror att det gjorde att jag kom igång.
Tomas menar att stroken fått honom att släppa kraven på perfektion – något som annars styrt honom mycket i livet och ibland kvävt kreativiteten.
Hur skulle du själv vilja beskriva boken?
– Som en bok som handlar om längtan ur olika perspektiv. Mest kanske den handlar om att hitta inspiration och få ro i själen. Den handlar också om ångest och åldrande och om hur samhället förändras på olika sätt.
Texten är huvudspåret men boken innehåller också kompletterande bilder. Samtliga tagna med analog kamera och de flesta med polaroidkamera.
– Polaroidbilderna skapar i sig ett slags poetiskt skimmer tycker jag. De är lite diffusa. Bilderna är i sig redan poesi.
Tomas minns precis när han fick upp ögonen för polaroid-tekniken.
– Jag besökte Patti Smiths fotoutställning "Eighteen Stations" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 2016. Jag blev verkligen tagen av den. Hon hade satt upp en massa foton runt om på väggarna med tillhörande anteckningar i tusch.
– Jag arbetar själv lite grand på samma sätt som hon gör. Jag bär alltid med mig kamera och ett anteckningsblock där jag skriver ner tankar och reflektioner om livet.