Den kändes i alla fall briljant då, men skulle visa sig vara dåraktig. Inslagspappret låg längst in i vårt lilla förråd under trappan. Jag nådde det inte utan tvingades ta ett kliv in på den obefintliga golvytan bland dammsugare, gamla färgburkar, blöjpaket och annan bråte. Jag sträckte mig efter rullen. Det var då jag hörde den. Smällen. Följt av det olycksbådande klicket.
Mot min vilja tvingades jag inse att jag precis hade blivit inlåst av mitt eget barn. Det mörka lilla utrymmet skulle nog skrämma de flesta, men i mitt huvud fanns bara en tanke. Hur skulle det gå för barnen? Jag befann mig på ena sidan dörren. De på den andra. En treåring och en halvårsbebis. Mobilen låg onåbar på köksbänken. Det var en och en halv timme kvar tills sambon skulle komma hem. En och en halv timme. Förstår ni hur lång tid det är för två små barn och en inlåst mamma?
Jag spelade upp alla mardrömsscenarier i huvudet jag kunde komma på och fick mer och mer panik. Tänk om den lilla stoppade något i munnen. Tänk om den stora sprang ut i gatan. Och där satt jag. Ihopklämd mellan en dammsugare och en torkad färgburk och kunde inte göra någonting.
Jag försökte få treåringen att låsa upp dörren. Hon kämpade, men jag förstod på en gång att det var lönlöst. Ny plan. Jag var tvungen att skrika. Plötsligt blev jag osäker. Hur allvarlig var den här situationen egentligen? Skulle jag vråla som om jag höll på att dö, eller var det kanske att överreagera? Vore det mer rimligt att ropa lite ursäktande. ”Hallå är det någon som hör mig?”
Jag bestämde mig för det sistnämnda, men övergick ganska snabbt till det förstnämnda. Paniken hade mig i sitt järngrepp. Jag skrek som om döden var nära, samtidigt som jag pratade lugnande med barnen. Dubbelmoralen har aldrig varit så påtaglig. Helt plötsligt kändes det som om jag befann mig i en actionfilm. Min rollfigur var den tillfångatagna mamman som skulle rädda sina barn. Jag började sparka samtidigt som jag skrek för att få kraft. Det var jag mot dörren. En värdig motståndare som inte ville ge vika, men efter det femte försöket fick den ändå se sig besegrad. Känslan var obeskrivlig.
Så vad kan vi lära oss av det här? Lita aldrig på dina barn. De må se söta och oskyldiga ut. Men så fort de får chansen kommer de försöka bli av med dig.
