Gården Ungstorp, med anor från 1200-talet, ligger högt med fri sikt över Djursdalas böljande kulturlandskap. Runt knuten stryker vandringsleden Djursdalarundan, som familjen Ungsäter ansvarat för sedan starten. Under Sveriges största lönn öppnade de 1996 konstgalleri i ett gammalt hönshus – som Thorsten ville jämna med marken.
Men det satte gode vännen Henry Gustafsson, internationellt känd för sina monumentala skulpturer och offentliga konst och lokalt älskad för sina vardagsnära bilder, och Thorstens fru Britt-Marie stopp för.
– Jag stod där på ett trasigt cementgolv, hönshuset var risigt och hade inga fönster, knappt väggar. Men det fanns en själ i huset, säger Britt-Marie.
Efter mycket slit kom den själen fram och Galleri under Lönnen lockade under flera år många konstintresserade.
Men det var då. Att driva konstgalleri på landsbygden tar kraft och energi. Nu finns annat fokus.
– Var sak har sin tid, säger Thorsten Ungsäter, som gör sitt bästa för att skala av i ett aktivt liv, där inte minst alla föreningsengagemang tagit åtskilliga av veckans timmar.
Bland annat har han varit med och bildat den Sevedebygdens Naturskyddsförening och var under några år länsförbundsordförande, han var ordförande i Djursdala hembygdsförening i 24 år.
Åren som ordförande i olika föreningar tickar snabbt förbi 100 år, om man plussar. "Men inget att skryta om", tycker Thorsten.
Först tänkte han bli journalist. "Passar inte dig", slog yrkesvägledaren fast. Efter handelsstudier på 1950-talet, en kort tid på bank i Vimmerby och som kontorsansvarig på Södra Vi Järnhandel gjorde han lumpen som telegrafist och sedan gav han sig ut på FN-uppdrag i Gaza.
Hemma i Sverige sadlade han om och utbildade sig först till skogvaktare och tjänstgjorde under några år på Vimmerbydistriktet som länsskogvaktare.
– Sen fick jag ett toppenjobb, som ansvarig för naturvårdsförvaltningen i Kalmar län och fortsatte med studier vid Stockholms universitet, varvade med tjänstgöring som ”byråkrat” på länsstyrelsen under några år innan jag kom tillbaka till Skogsstyrelsen och jag har också gjort utredningar på Naturvårdsverket.
Många spännande projekt med mätbart resultat finns i ryggsäcken. "Rädda Havsörnen", inventeringen av vitryggig hackspett, länsansvarig för Kulturmiljövård i skogen.
– Vi la ut ”örngott” – kontrollerat slaktavfall – på isen på Krön. När vi började, 1972, fanns tre-fyra par i hela Kalmar län, idag 40–50. Så nog är havsörnen räddad. Projektet Rädda Uttern i Småland var också lyckat. När vi började var uttern hotad och det fanns 25-30 i hela Sverige. Idag har vi 30 bara i Vimmerby kommun, så det är roligt.
Det skulle dröja fram till 2011 innan han fick se en livs levande utter i vilt tillstånd. En utterhona, med två ungar i släptåg.
– Det var den största naturupplevelse jag varit med om, och då har vi ändå varit på viltsafari i Afrika.
Ett helt yrkesliv har han ägnat sig åt det som fått hjärtat att klappa sedan han var liten – naturvård och skogsfrågor. Allt började med en besvikelse för det omhuldade ensambarnet i Ungstorp.
– Jag var fem år, pappa skulle åka till Stockholm, märkvärdigt på den tiden, och jag såg fram emot presenten han skulle ha med sig. En grävmaskin i trä, hade jag tänkt mig. Så kom han hem med en fågelbok. Jag kunde inte läsa, men jag älskade bilderna och jag tror att det var där och då mitt senare yrkesval avgjordes.
Barndomens fågelintresse har följt med.
– Så många skadade fåglar, framförallt rovfåglar, vi tagit hand om. Vi har haft flera tama ugglor, falkar och korpen Hugo...
Genom åren har det blivit oräkneliga kåserier och föreläsningar. Det är inte länge sedan Seglarsällskapet i Göteborg hörde av sig och ville höra Thorsten Ungsäter kåsera om tusenåriga Kvilleken – han har varit tillsynsman för nationalparken i Norra Kvill och Kvilleken i 20 år, fram till december i fjol.
Hade ynglingen, som i ren förskräckelse slet ner bildvisningsduken på en Röda Kors-auktion över alla auktionsalster när han skulle föreläsa om sina erfarenheter från Gaza hört det, kanske han hade protesterat.
– Jag var så nervös och har haft en fruktansvärd scenskräck. Men idag skulle du kunna be mig prata i vilket sammanhang som helst.
Medicinen? Teater. Ungsäter var en av initiativtagarna till uppsättningen av Ett resande teatersällskap i Vimmerby 1982, det som sedan skulle bli Komedianterna.
– Gemenskapen har varit fin och scenskräcken blev jag av med. Och lite extra roligt är det att vi producerade den allra första teatern i dåvarande Sagobyn, nu ALV. Vi gjorde över 100 föreställningar med Pippi Långstrump med Jan de Laval som regissör, en rad kända proffs som Moniqa Sunnerberg, Meg Wetergren, Inga Gill och Suzanne Ernrup och framförallt lokala Gunnel Gustafsson som Pippi, världens bästa enligt Astrid Lindgren.
Under senare år blev det även Teater under Lönnen, med bland annat Pelle Winters friarfärd och Mobergs Marknadsafton.
– Jag är impulsiv, fattar snabba beslut på gott och ont. Utan en förstående familj och en fru som i drygt 50 år backat upp det mesta hade det inte gått.
Kärleken slog ner 1962 på en biologilektion på Gamleby folkhögskola, där Thorsten väckte uppmärksamhet genom att "svara så intelligent på en fråga". Långt äktenskap och tre barn blev resultatet av den utläggningen.
– Vi kom en timme försent till vårt eget bröllop, på grund av snöstorm, säger Britt-Marie, som fullt ut delar makens intressen, jobbat som sjuksköterska och haft nytta av sina kunskaper när hon räddat livet på honom inte mindre tre gånger.
– Jag fick en hjärtinfarkt i trappan, en annan gång ramlade jag i ladugården och ett revben punkterade lungan och för en månad sedan satte jag foten i en stövel med en geting i, då var det riktigt kritiskt, jag är allergisk och ambulansen var mellan Virserum och Åseda. Men Bitte gav mig en adrenalinspruta, fyller Thorsten i.
Jodå, livet har varit spännande. Och innehållsrikt. I hela karamellpåsen.
