"Mors dag är inte min lyckligaste dag, men jag kan glädjas med andra som tar vara på den."
Den 26 maj 2002. Mors dag. Susanne Larsson har blivit hembjuden till sin son Jimmie Gustafsson på paj. Han bor i Gullringen med sin sambo, veckopendlar till jobb i Stockholm och de ska hjälpas åt att gå igenom lite papper, eftersom han bytt bank. Hon vill inte åka till honom för tidigt. Han ska få sova ut. Men till slut ringer hon.
– När Jimmie inte svarade fick jag en konstig olustkänsla i kroppen. Jag kände att något var fel, säger hon.
Hennes magkänsla skulle vara visa sig vara fasansfullt rätt. Jimmie vaknar inte. Han ligger död på köksgolvet, med en kniv i bröstet.
Efter det uppmärksammade "Gullringenmordet", som det finns många artiklar att läsa om för den som vill, har det varit tjugo års kamp att hitta någon slags ny normalitet för Susanne och andra närstående.
Första tiden gick hon som i ett vakuum. Kunde inte sova. Kunde inte förstå.
– Det kommer fortfarande stunder när det är obegripligt, allt känns som en Beckfilm. Det är svårt att ta in att det gått så många år. Ibland kan jag vakna mitt i natten, som paralyserad. Det kan vara något jag sett eller hört under dagen som får mig att associera till det här, och huvudet är ju fullt av bilder, jag inte kan bli fri från. Allt jag ser är Jimmie och Jimmies hus.
– Jag förstår verkligen att man kan dö av brustet hjärta, att det gör så ont att man inte orkar, det är inget konstigt alls. Men jag förstod att jag hade ett val och bestämde mig för att inte hamna i det svarta hålet. Jag skulle jag ta mig igenom det, annars var det bara att lägga sig ner och låta det gå åt pipsvängen.
Susanne fingrar på Jimmies favoritbasker. "Ibland känns det som man får små budskap. Som när det spelas en Grease-låt på radion, eller när jag hör någon ropa 'mamma' på andra sidan torget och jag tycker det låter som han".
Ibland har det handlat om enkla saker. Gå upp, plocka med saker, göra något konkret, ta myrsteg framåt. Med tiden har det blivit lättare och i backspegeln kan hon se vad som hjälpt henne.
– Att jag haft fint stöd i min man, min släkt, glädjen över syskonbarn och deras barn, vänner som finns där. Jag pratar mycket om Jimmie och håller hans minne levande, att prata har också varit ett sätt för mig att få andra att förstå varför jag ibland reagerar som jag gör. Jag minns ett tillfälle i början, när mina dåvarande kollegor ordnat en aktivitet där vi skulle gå på en mordgåta. Givetvis inget illa menat, men jag slog totalt bakut.
Susanne Larsson förlorade sitt enda barn, Jimmie Gustafsson, natten till den 26 maj 2002. Att hålla minnet av honom levande har hjälpt henne att läka.
Hon har inte lagt energi på de som dömts för mordet, energin har hon behövt hushålla med.
– Jag har tappat mycket ork. Bägaren blir lätt full. En motgång och jag tänker ”nu räcker det”. Men det är också en märklig tröst i att om man har varit med om något som gör så ont så borde man fixa det mesta. Vad kan vara värre?
Men var hittar du kraften?
– När smärtan är som jobbigast är det skönt att få stanna upp, få gråta ut och vara ledsen ett tag för att sedan orka gå vidare. De här stunderna kommer och går. Jag har en del platser som ger mig ro, att åka "hem till Jönköping” är som en retreat, jag tycker om att gå in i kyrkan där Jimmie är konfirmerad och där begravningsakten hölls, att bara sitta där en stund i mina egna tankar.
Susanne har sparat mycket saker efter Jimmie. Som hans första kängor och hjärtat som hängde i barnvagnen med det för den tiden vanliga budskapet "rör mig inte".
Hon är glad över att hon sparat en hel del av Jimmies saker.
– Jag kan ta fram kläder, har alla foton och fina minnen. Jag är tacksam över att jag fått ha honom, älskat honom hela vägen och att vi hade en fin relation. Jag tänker mycket på honom som liten, en sprallig och kramgo kille som älskade filmen Grease, han som i ett framtidsbrev till sitt 30-åriga jag skrev att han skulle bli kapten på Silja Line. Men 30 fick han ju aldrig bli.
Mors dag, som infaller olika datum, och 26 maj är lika viktiga och tunga årsdagar.
– Mors dag är ju inte min lyckligaste dag. Länge hade jag svårt för doften av liljekonvalj. Men jag gör det bästa av den och kan glädjas med alla andra som tar vara på den och visar sin uppskattning och kärlek för sina mammor, bonusmammor, mormödrar och farmödrar. För mig känns det bra att göra fint på Jimmies grav. Jag vet att han älskade mig och jag är ju fortfarande hans mamma, trots att ingen säger det till mig längre. Han tittar säkert ner från ovan för att ”hålla koll på läget”. Och jag tror han uppskattar det jag gör.
Susanne var ung när hon fick Jimmie. Det blev inga fler barn. "När han dog klipptes allt, den framtid han stod för försvann."
Susanne fick Jimmie som ung. Med sin nuvarande man blev det inga barn.
– Också det var en sorg. Jag minns när jag och Pelle gifte oss, då gav Jimmie oss en plastbil som han tyckte att hans syskon skulle få. Han blev mitt enda barn och när Jimmie dog klipptes allt, den framtid han stod för tog slut. Det blev tyst.
Hon tittar mot dörren som står öppen ut mot vårvärmen.
– Tänk om det skulle komma några små knoddar springande där på trädgårdsgången och ropa på farmor. Det slår mig ibland, hur fint det skulle vara. Idag skulle han ha varit 45 år och jag har aldrig slutat längta efter att få se den synen.
"Om man är och springer så känns det skönt att få stanna upp ett tag för att orka springa vidare", skrev Jimmie när han gick på lågstadiet på Astrid Lindgrens skola. "De här lapparna har jag i en låda som jag lätt kan plocka fram, jag läser dem ganska ofta", säger Susanne.
