På natten den 19 mars vaknade Lars-Erik Johnsson och hans hustru upp av en smäll. Garaget, hemma vid villan i Ånestad, stod i lågor efter ett attentat. "Tänk om vi inte hade vaknat", säger han till Corren dagen efter branden.
På natten den 19 mars 2000 vaknar det dåvarande kommunalrådet Lars-Erik Johnsson upp av en kraftig smäll vid villan i Ånestad. Garaget står i brand, lågor omsluter boningshuset och flera fönsterrutor exploderar av trycket. Med bara minuters marginal lyckas han och hans hustru ta sig ut i det fria – genom uterummet. Räddningstjänsten lyckades avvärja en storbrand.
Händelsen, som av polisen rubricerades som mordbrand, var kulmen på en dramatisk helg i Linköping. Lite mer än ett dygn tidigare hade 30 unga aktivister inlett en ockupation av det tomma huset Westmanska BB – med krav om anläggandet av ett "ungdomens hus".
Ockupationen blev våldsam och aktivisterna, vars politiska hemvist var på vänsterkanten, krävde Lars-Erik Johnssons personliga närvaro. Så blev aldrig fallet – men ockupanterna kopplades snabbt till mordbranden. Ingen dömdes någonsin för brottet men på en hemsida för autonoma aktivister lades en tid efter attentatet följande meddelande ut: ”Vi gråter oss inte till söms över vad en politiker som inte ens nedlåter sig till att föra en dialog med ungdomar råkar ut för”.
Mordbranden hemma hos Lars-Erik Johnsson kopplades snabbt ihop med husockupationen på Westmanska BB.
Två månader efter mordbranden grep polisen en man strax utanför Lars-Eriks kontor i stadshuset. Mannen, som var inblandad i en komplicerad vårdnadstvist, hade tidigare hotat Linköpingspolitikern till livet. Nu skulle hotet verkställas.
– Det var ett under att jag klarade mig med livet i behåll – och jag har haft väldigt svårt att prata om hemskheterna sedan dess. Min fru, som inte på något sätt var inblandad i det politiska, repade sig aldrig psykiskt ifrån det som hände den där natten. Dessutom blev min sekreterare illa åtgången av det som hände i stadshuset. Jag känner att det var jag som förorsakade deras lidande. Det var ju jag som drog in dem i det här. Det har jag grubblat mycket över, säger Lars-Erik.
Då ville Lars-Erik Johnsson inte visa sig svag. De som utfört attentatet skulle inte få vinna. "När jag tänker på det i efter hand kan jag konstatera att det naturligtvis gjorde att allting blev mycket jävligare efteråt", säger han.
Efter 21 år som heltidspolitiker och 27 år som kommunstyrelseledamot valde han att lämna Linköpingspolitiken när 2000 blev 2001. Utåt var han stark. Mordbranden och mordförsöket var inte på något sätt orsaken till hans beslut.
– Jag hade fått den fixa idén, som egentligen var ganska dum, om att jag jävlar inte skulle ge de här personerna någon som helst vinst. Jag tänkte att "här gäller det att stå upp för demokratin". Jag skulle inte, på något sätt, visa mig svag. Men det var jag ju egentligen, säger Lars-Erik Johnsson om kommentarerna och fortsätter:
– När jag tänker på det i efterhand kan jag konstatera att det naturligtvis gjorde att allting blev mycket jävligare efteråt – att mörkret gick mycket djupare in i mitt medvetande. Jag borde inte ha gått till jobbet dagen efter.
"Nu pratar jag gärna om det, om jag kan vara till stöd för någon annan", säger Lars-Erik Johnsson.
För det är först nu, över 20 år senare, som han på riktigt kan prata om de konsekvenser som mordförsöken inneburit. Även om den faktiska hotbilden försvann när han lämnade politiken fanns de mörka tankarna kvar under lång tid.
– Jag kunde inte fungera normalt. Det tog 19 år för mig att gå ut på krogen och trivas där. Innan dess kunde jag inte få i mig någon mat om jag inte satt med ryggen mot väggen med ögonen mot ingången. Jag checkade ofta efter flyktvägar och en gång knöt jag ihop tre lakan och la dem i garderoben för att kunna ta mig ut från andra våningen.
Om du visste hur det skulle bli, hade du valt bort politiken då?
– Om jag hade vetat om allting när jag började så hade jag naturligtvis inte blivit politiker. Samtidigt är jag glad över den tid jag fick. Jag fick vara med och bygga ett fint Linköping väldigt mycket bättre och förhoppningsvis har jag hjälpt många. Visst blev det ett antal svarta år för mig – men jag har också haft väldigt mycket glädje av min politiska tid.
Sommarens mord på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren, vid Almedalsveckan i Visby, där Centerpartiets partiledare Annie Lööf var den egentliga måltavlan berörde Lars-Erik Johnsson djupt. Han hyllar Centerledaren och har förståelse för vad hon går igenom.
– Först och främst beundrar jag henne väldigt mycket för den styrka hon har visat – att hon rakryggad har stått emot alla hot och den främlingsfientlighet som hon har mött. Sedan kan jag mycket väl sätta mig in i hur hon känner. Jag har ju själv varit med om det.