Vincent fick sondmatas och hans första portioner var 2 ml som skulle portioneras ut över ett spann på 20-25 minuter.
"Det kändes som att han skulle gå sönder om han fick för mycket mat", säger Linn.
– Vincent, det var något nytt för man visste inte, säger pappa Dennis Beijerbergen Van Henegouwen om när sonen kom i vecka 27, 26+5.
När han föddes vägde han endast 1050 gram och var 37 centimeter lång.
– Jag minns att jag tyckte han såg lite märklig ut, de har ju inte börjat se ut som en människa ännu, fyller mamma Linn Ellingsworth i.
Det var efter jul- och nyårshelgen som Linn låg på soffan med ont i magen. Hon avfärdade det hela som växtvärk, men så kom blodet.
– Då ringde vi in till förlossningen i panik och de skickade en ambulans, berättar Linn.
Dennis fick åka efter i bilen och när de väl kom in gjordes flera tester. Linn var då öppen 4-5 centimeter, men man försökte ändå stoppa en eventuell förlossning. Natten passerade med värkar men på ultraljudet dagen efter kunde man konstatera att Vincent nu vänt på sig och låg med fötterna ner.
– Då beslutade man om snitt och jag tror att specialist-teamet från Linköping redan var på väg ner.
En miniblöja för att visualisera hur små pojkarna faktiskt var. "Båda har ändå varit långa, det har de efter dig", säger Linn och ler mot Dennis.
I Västervik förlöser man inte barn innan vecka 30 och därmed kom teamet från Linköping ner. Två timmar senare var han född.
– Han var mer påverkad än jag förstod då. När jag tittat tillbaka i journalen på hans Apgar är poängen mycket lägre än jag trodde, säger Linn.
Efter förlossningen väntade 12 veckor inlagda på först Linköpings sjukhus och därefter Västerviks sjukhus. Familjen beskriver en trygghet i bemötandet från personalen i Linköping. Hur de blev omhändertagna och fick mycket hjälp med praktiska bitar. Känslomässigt var det svårare.
– Allt var jobbigt. Jag kände inget i början, jag var helt avstängd. Det var sån chock av allt. Han låg i en kuvös i eget rum och så skulle man försöka knyta an. Jag vågade knappt plocka upp mitt eget barn, jag var så rädd att göra fel. Egentligen ville jag bara få vara själv, berättar Linn.
Kändes han som ditt barn?
– Nej, det gjorde han inte. Inte de första veckorna. Personalen försökte göra mig delaktig men de är ju där för den det gäller, för mig var det jobbigt att känna sig så övervakad.
– Vissa hade kanske lite svårt att läsa av och känna in dig, fyller Dennis i.
"Vi tycker inte att de varit påverkad av att vara tidigt födda. Vi får se i skolan sedan om det märks. Vi har också verkligen fått lära oss att man kan inte jämföra barn", säger Linn.
När Vincent är 2 år och 3 månader föds lillebror Benjamin, även han för tidigt i vecka 31, 30+4.
– Det har varit jättebra i graviditeterna och jag fick tätare kontroller andra gången samt medicin för att stärka livmodertappen, men man har inte kunnat hitta en förklaring till varför de kommit för tidigt, säger Linn.
Lillebror kom som en virvelvind beskriver föräldrarna. Linn åkte hem på lunchen med ont i magen och så kom blodet, ett tecken hon väl kände igen. De fick åka in direkt till förlossningen och från det skulle det bara ta två timmar innan Benjamin var ute.
– Vi hann inget. Ingen väska hade vi med oss, ingen bedövning, det gick så snabbt, säger Linn.
– Ändå var vi lugnare nu, man förstod och visste mer efter Vincent, säger Dennis
Med Benjamin fick de vara inlagda i åtta veckor, varav en vecka i Linköping på grund av en kollapsad lunga.
– Men inget har känts akut med honom, vi har inte varit rädda på samma sätt, säger Linn.
Har det någon gång varit livshotande med något av barnen?
– Med Vincent var det livshotande två gånger på grund av omogna lungor och tarmar.
Under perioden som Linn var med Benjamin på sjukhuset var Vincent hemma med pappa och mor- och farföräldrar.
– Jag ville inte ta dit honom när vi inte behövde. Visst var det jobbigt men jag stängde av och personalen uppmuntrade mig att åka hem på helger så länge Benjamin låg i salen. Det gick bra för jag hade någon att åka hem för, berättar Linn.
– Ja, och vi kom ju och hälsade på och vi ringde videosamtal varje dag. Vincent var helnöjd att få vara med alla här hemma. Han fick ju så mycket uppmärksamhet. Det var en tacksam ålder, säger Dennis.
Trots två påfrestande tider känner paret att relationen och kärleken till varandra är intakt, och kanske snarare stärkt.
– Jag kan förstå att det kan trigga en relation att gå igenom något som med Vincent men för oss har vi istället blivit mer bekväma med varandra och respekterar varandra mer. Vi känner varandra på ett djupare plan, säger Linn.
– Vi har alltid gett varandra tid att komma ifrån och göra annat, vi missunnar aldrig det. Sen är det också viktigt att våga prata med varandra, säger Dennis.
För Linn har drömmen alltid varit tre barn men nu tillkom även en önskan om att kunna få uppleva det alla andra får uppleva.
– Jag kände: kan det inte bara få funka en gång, och lovade mig själv att göra allt.
Med det löftet gick hon tidigt ner i arbetstid och tack vare covid kunde hon också gå hem mycket tidigare. Nyligen välkomnade därmed familjen sin tredje pusselbit: lillasyster Meija, som faktiskt är född fullgången. Och även om inte vården kunnat ge någon förklaring har paret en egen teori om varför det gick annorlunda den här gången.
– Linn har ett jobb där hon står mycket, som frisör, det sliter, säger Dennis.
– Jag har mest legat ner den här graviditeten, knappt rört på mig. Jag ville komma till vecka 35, det var målbilden. Det är ingen inom vården som har avrått mig från att jobba eller träna eller sagt att jag ska gå hem. Jag har gjort mycket jag själv känt har varit rätt och fått stöttning i det.
Även om hon klarade sig hela vägen var den sista graviditeten den mest psykiskt påfrestande.
– Jag var mer orolig, mycket helt i onödan. Det jobbigaste var innan vi passerade Vincents vecka, jag ville inte ha en till så tidigt.
Men Meija höll sig inne tills vecka 40, 39+1, och blev något helt annat än tidigare upplevelser.
– Det känns som det var lite meningen med allt. Det kändes lite dumt först, som att man inte var nöjd och tacksam för det man har men för mig var det att få ta revansch – att det kunde gå, att jag kunde. Det blev en riktig powerförlossning och det känns fantastiskt att få avsluta med det.
Och även om det nu var tredje barnet var det som att uppleva allt för första gången.
– Det var första gången jag fick upp ett barn på bröstet och Dennis fick klippa navelsträngen.
– Första gången jag fick se livets träd, det behöver jag aldrig göra igen, skrattar Dennis.
– Vi fick förlossningsfikat och så fick vi äntligen åka hem på samma dag. Nu känns det som att vi kan landa och jag har inte känt mig orolig en enda gång, säger Linn.