En skröna, ur boken ”Låt oss följs åt”. Det handlar om den korta tid då region Östergötland satsade på en cytologprovsbuss som landade i småsamhällena en gång i kvartalet. Till Kisa kom den fredagar, till torget. Men njae, om man gjort sig fin i alla hörn och går till torget med förväntan, inte tusan vill man visa upp sitt intimaste på detta sätt. Det blev en flopp. Dock hann Signe med ett besök. Hon hade handlat fisk, blommor och ost på torget och såg plötsligt bussen, blev nyfiken, stegade in och hasade upp i stolen. Signe berättar:
”Du är torr, sa sköterskan bistert, när hon dök upp från mina nedre regioner. Du borde ha behandling mot detta.” ”När det börjar damma ordentligt, brukar jag använda mjällschampo”, sa jag. ”Det hjälper inte när man är torr inuti”, sa hon och skrev namnet på några medikamenter som jag skulle köpa på apoteket. Och när jag föreslog att jag istället kunde ta min tub med Jukon som räckt ända från mitten av sextiotalet, då snörpte hon ihop munnen och sa, att medlet som hon föreslog, även skulle stimulera sexlivet. Men då sa jag: ”Väck ej den björn som sover! Har det varit lugnt i redet i tio års tid, då ska man inte släppa in nåt främmande fjäderfä. Då blir det säkert klagolåt istället för fåglakvitter och ett sånt hiskeligt skrän, att inte ens politiken kan mäta sig med det. Och förresten hör det årstiden till, att man är lite torr. Både inuti och utanpå. Vänta bara tills cykelsäsongen kommer igång och en får sätte sä på lädersadeln!”
Men den där mänska hade nog aldrig suttet på en cykel, kan jag tro. Det såg ut som om hon drog en lättnadens suck när jag försvann ut ur bussen. Och försvann, det gjorde också apotekslappen, när vårvindar friska tog tag i den! Den kan väl ramla ner i fickan på nån annan, så blir livet glatt, för henne!
Ja, tydligen är en totalt öpptörken. Som ett gammalt sprucket ballongdäck. Förresten ska jag förbi cykelaffären och handla kedjeolja. Till cykeln, förstås. Och om varken Jukon eller mjällschampo hjälper för mina problem, då går jag väl hem och tar en liten starking till eftermiddagskaffet. Och när den slinker ner, och börjar göra verkan, då känner en liksom en vårkvirring i kroppen. Och jag tänker på vad min salig svärmor Dora alltid sa: ”Allt jämner ut sä. För om dä kärver i ene ännen, då skvaler dä i den andre.”
