Hundratals bilder och intervjuer ingår i boken berättar Henrik Teleman, som under arbetet gång blivit nära vän med många av personerna.
Eftersom det var ett tag sedan vi hörde av Henrik Teleman, beslutade vi att åka och hälsa på och efter att ha kryssat mellan vattenpölarna på den lilla grusvägen, kom vi fram till gården där han bor. Konstnären själv stod i verkstadsdörren och vinkade glatt när vi svängde in på gårdsplanen och parkerade bredvid traktorn.
Just nu är han mitt uppe i slutspurten på ett stort konst- och forskningsprojekt. Leder ett annat och deltar i ett tredje. Så det är intensiva tider just nu. Men han tar sig några minuter för att prata.
– Det bästa som finns är att prata med folk, säger han.
Under åren 2016-2017, strax efter den stora flyktingvågen, gjorde han ett projekt som kallades "I telefonen finns hela människan" och byggde på intervjuer och de bilder som kunde finnas i flyktingarnas telefoner och som kunde berätta både om gladare dagar i hemlandet och om tillvaron i Sverige. Projektet resulterade i både bok och utställning.
Nu är det dags för en uppföljning, 2.0 om man så vill. Och med undertiteln "Vad hände sedan". Henrik Teleman har träffat flera av personerna han pratade med i det förra projektet, för att intervjua dem en gång till och ta reda på hur de har det nu.
Han reser sig upp, går bort till ett skåp och tar fram en mapp med hundratals bilder som han sprider ut på bordet.
– Hon här, är en av mina favoriter, säger han och pekar på en kvinna i slöja på en av bilderna. Hon flyttade till Göteborg och har genomgått en frigörelseprocess. Det här är en annan av mina favoriter, fortsätter han. Hon är ensamstående mamma, som jobbar och som nyss har klarat av körkortsteorin.
Parabolen är snygg att se på, men kanske inte den bästa för det den var tänkt för, säger Henrik Teleman.
– Men, det handlar inte bara om hur deras tillvaro ser ut, säger Henrik Teleman, det handlar också om hur de förändrats som personer. Kort sagt, det handlar om att vara människa.
– Jag träffade flera av dem i två timmar på flyktingförläggningen, säger han. Men det känns som om vi är gamla kompisar sedan länge.
Det kan ha sin förklaring i att han tillbringat betydligt mycket mer tid än så med var och en. Det är timmar av efterarbete med alla och det gör att Henrik Teleman blir personligt bekant med dem.
Nu i den här uppföljningen räknar han med att gå ännu djupare, för att berätta om de här människorna.
– Det finns inget mer intressant än att träffa människor och prata med dem, säger han.
Och det är, och har alltid varit en av grundstenarna i hans konstnärskap att ge en röst åt människor som kanske inte hörs och syns så ofta.
Nästa höst är det meningen att en utställning med det här materialet ska bli klar. Redan nu är det tekniska på gång. Henrik Teleman tar oss med ut i verkstaden, där det hänger ett antal discokulor i taket. Fast inte vanliga, var och en av dem har spegelskärvor påklistrade och en digitalprojektor spelar en film på speglarna. Effekten blir förvånande, det känns nästan om fragment av någons minne dansar runt på väggar, tak och golv, när han dämpar belysningen.
Ett annat projekt som Teleman leder är att tillsammans med fotografen Bertil Hertzberg fotografera och intervjua träindustriarbetare på en rad olika arbetsplatser. Exempelvis BoKlok i Gullringen och Rydéns Kistfabrik i Nybro.
Henrik Teleman har alltid fascinerats av händer. "De har mycket att berätta" säger han. Den här handen kommer från utställningen Förlust.
Även om Teleman har fullt upp med de nya projekten, lever drömmen om Virserums Händer fortfarande. Även om projektet känns avlägset just nu, är förhoppningen att det någon gång ska bli verklighet.
– Det vore fantastiskt, säger han, men det kräver tid och pengar att genomföra och det är nog inte så lätt att få loss för ett så lokalt projekt.
Men fascinationen för händer finns där, som den alltid gjort. Allt ifrån det första projektet, en utställning med 30 000 utslitna arbetshandskar som skulle berätta om allt hårt arbete som görs, och nästa projekt kallat Förlust, där de avgjutna händerna saknar hela eller delar av fingrarna.
– Händer har så mycket att berätta, fortsätter Teleman. Framförallt avgjutna händer. Det blir som en frusen rörelse.
Vid det laget är det åtta år sedan Henrik Teleman slutade som chef på Virserums Konsthall, som han också startade en gång i tiden.
Han flyttade hit till Västrahult redan 1991 och även om skillnaden är stor mot konstnärskretsarna i Malmö så har han rotat sig ordenligt vid det här laget.
– Det är tack vare grannarna och folket här, säger Teleman. Kanske framförallt tack vare bastugänget i Bösebo. Det är tack vare dem jag har blivit klokare.
Henrik Telemans verkstad domineras just nu av stora "discokulor" som lyfter fram filmbilderna på ett annorlunda sätt.