Fullt med lekfulla superengagerade barn. Och fullt med lekfulla supermotiverade vuxna. Åtta timmars intensiv närvaro utan att jag hörde ett enda barn gråta eller en enda vuxen bli arg. Hur kan dagen bli så bra, när samhället utanför djurparken är så tufft för många barn och ungdomar? 

BRIS – Barnens Rätt i Samhället – en av flera chatt- och telefonlinjer som är öppen för barn och ungdomar som mår dåligt – tog emot 31 000 samtal under 2020. En ökning med 16 procent från 2019. Samtal som ofta handlar om ångest, familjekonflikter, fysiskt och psykiskt våld. Att unga människors psykiska ohälsa ökar är belagt. Det finns naturligtvis många orsaker, men jag har inte sett någon sammanhängande förståelig förklaring. 

Men hur kan en dag i djurparken bli, åtminstone i det stora hela, så lite präglad av konflikter och aggressivitet? Och så mycket präglad av glädje, skratt, gemenskap?

Det finns så klart många orsaker. Jag tänker efteråt på några grundläggande psykologiska mekanismer som kännetecknar dagen för min del. För det första – de vuxnas psykiska närvaro. De vuxna är närvarande med sina barn för att låta barnen få möta djuren, utforska vattenlandet, testa nöjesparkens alla utmaningar. Det finns relativt sett få krav på barnen att prestera. Istället ger de flesta vuxna barnet tid till eget utforskande, upptäckandet i egen takt och inspirationen från alla runt omkring. Och de vuxna är själva med i utforskandet.

Jag som morfar blir som barn på nytt med nyfikenhet, spänning, glädje. Så olikt en vardag där många vuxna har alldeles för lite resurser, tid, närvaro, tålamod, egna goda förebilder av föräldraskap och därför så lätt hamnar i föräldrastress. Orimliga krav på sig själv och barnet, frustration, ilska, vanmakt. Vårt samhälle är inte precis väl skapat för att barn och vuxna ges tid och inspiration till att samskapa och utforska tillsammans med andra. 

Jag frågar barnbarnet Gustav vad han tror den härliga stämningen i djurparken beror på: ”För det finns något att göra för alla och man gör saker tillsammans”. Hans svar definierar en av de viktigaste psykologiska grundmekanismerna – att känna sig delaktig. Uppleva tryggheten att i stunden få vara som man är, utan att behöva överanpassa sig för att försöka duga i vuxnas ögon. Att vara tillsammans med vuxna som har kul och ser och bekräftar barnen, skapar känslor av delaktighet och meningsfullhet. Grunder för utveckling av självkänsla. Barn gör allt de kan för att knyta an till vuxna för att få erfara just dessa upplevelser som i sig bidrar till utveckling av en sund självbild. ”Jag får vara den jag är och får ändå vara med.”

Vi har ynnesten att fira semester med barn, barnbarn, släkt och vänner som inkluderar varandra. Alla vet hur viktigt det är att få känna detta som barn. Men många barn får alldeles för lite kontakt med kärleksfulla lekfulla vuxna. Kanske inte ens, typ ett djurparksbesök, under sommaren därför att föräldrarna kanske inte har råd. Eller därför att de inte har förmågan att skapa trygg delaktighet. Vuxna som själva inte vuxit upp med att få känna sig delaktiga och bli tröstade när något blir fel. Vuxna som tidigt i livet med nödvändighet utvecklat skyddande eller undvikande beteenden och inom sig döljer föraktfulla självbilder. Ska man då som förälder kunna ge sina egna barn kärlek och respekt fordras något extra. Man behöver hjälp med sammanhang där man som vuxen får känna sig kompetent och trygg. Så är psykologins grundmekanismer. 

Så vad kan en dag i djurparken inspirera till för vårt samhälle och vuxnas delaktighet med våra barn?