– Fotbollen har format hela mitt liv. När jag tittar tillbaka cirkulerar allt kring fotboll, säger Ulf Blomberg.

Det gäller i hög grad även hustrun Monica, vars fotbollsintresse snabbt växte från noll till 100 procent.

– När vi träffades hade hon inte varit på en enda fotbollsmatch, säger Ulf.

– Och första matchen jag gick på blev jag genomblöt i ösregnet, minns Monica.

Det avskräckte varken från att fortsätta träffa Ulf eller från fotbollen, som de har många upplevelser ifrån.

– Barnbarnen tycker det är roligt när jag berättar fotbollsminnen. Nästan hela skaran sysslar med någon form av idrott. Är man positiv när man pratar om det smittar det av sig, säger Ulf.

Då kanske han hoppar över skadorna fotbollen fört med sig. Båda knälederna är utbytta, liksom höftlederna och höger axel. Men på frågan om de många skadorna varit värt upplevelserna han fått vara med om svarar han snabbt:

– Absolut! Finge jag skulle jag göra om alltihop igen. Genom ÅFF har jag fått se alla världsdelar utom Australien. Men det bästa med fotbollen är vännerna. Vi hade otroligt roligt tillsammans. Sammanhållningen är unik. Nästan alla i laget bodde här i Åtvidaberg, säger Ulf.

– Vi hade dessutom väldigt bra gemenskap familjerna emellan. Det var inte bara spelarna som umgicks, säger Monica.

Kontakterna håller i sig än i dag. Närmaste granne i villaområdet är ÅFF-legendaren Lars-Göran ”Knalin” Andersson. På samma gata bor även forne ÅFF-backen Lage Gustafsson.

– Vi är flera gamla fotbollsspelare som träffas regelbundet på ”Parlamentet” som vi kallar det (Sandelius konditori) där vi pratar vitt och brett om allt. Mycket förstås om hur det går i dag för ÅFF. Vi lider med laget, som kämpar i nedre delen av tabellen för division 1 södra. Det vore en katastrof om de åker ur, säger Ulf.

– Folk kommer ständigt fram och vill prata fotboll med Ulf. När vi handlar på ICA måste jag dra kundvagnen. Annars kommer vi ingenstans, säger Monica.

– Innan jag kom in i fotbollen var jag en tystlåten man. Men det förändrades, säger Ulf glatt.

Ulf Blomberg värvades som målvakt från Brage i Borlänge till ÅFF 1967 och gifte sig samma år med Monica.

– Jag hade samtidigt erbjudande från både ÅFF och Växjöklubben Öster. Monica fick välja vart vi skulle flytta. Det blev Åtvidaberg eftersom det var närmare hem till föräldrarna. Det har vi heller aldrig ångrat, säger Ulf.

Spelarna fick viss ersättning för matcher, men det var inget de kunde leva på.

– Jag fick jobb direkt på Facit, klubbens stora sponsor. Så gott som alla i laget jobbade där. Även Ralf Edström en kortare tid.

1968 gick ÅFF upp i Allsvenskan. Inför premiärmatchen mot Öster hördes Lennart Hylands kritiskt analyserande röst i radion.

– Hyland pratade ner oss. Ingen trodde på att ÅFF skulle gå fram så snabbt som vi sedan gjorde.

Gnistan och lagandan ledde raka vägen upp till toppen av Allsvenskan. 1972 och likaså året därpå bärgades guldet under stort jubel hem till Åtvidaberg. Målvakten Ulf Blomberg tillsammans med spelare som Ralf Edström, Roland Sandberg, Benno Magnusson, Lars-Göran ”Knalin” Andersson, Janne Olsson, Kent Karlsson med flera sopade banan med övriga klubbar.

– Det sporrade att vara i en förening där allt fungerade – ledarna, tränarna och spelarna. Vi hade ett kanonlag. Träffar man rätt klubb i rätt tid kan det bli succé. Man måste också ha tur. Tränar man hårt så får man tur. Jag var något av en träningsnarkoman, säger Ulf.

Dessutom en tuffing, som inte vek ner sig i första taget. Största smällen när en motståndare nickade ihop med honom så att hakan fläktes upp och blodet sprutade.

– Jag syddes ihop direkt utan bedömning. Sedan in på planen igen och fortsatte matchen.

Under en match mot Gais ropade hemmapubliken på Kopparvallen fram sin målvakt för att slå en straff. Ulf tog chansen, sprang över planen och satte dit bollen.

– Jag sprang däremot bakom läktaren och gömde mig. Mest nervös av alla, berättar Monica.

Ulf var med om att spela hem två allsvenska guld, två silver och två brons under sina år i ÅFF-tröjan, 1967 till 1974.

– Jag var väldigt nära att bli professionell. Nederländska FC Groningen sökte efter en målvakt, men när de skulle se mig spela hade jag brutit lillfingret. Jag tejpade ihop det med fingret bredvid, men det hjälpte inte.

Ulf förblev ÅFF trogen och är så än i dag, som ständig medlem i föreningen. Han hänger mycket vid Kopparvallen och slänger käft med både gamla och nya spelare.