I huset på Sandholmsgatan sprids doften av blommor. Många har velat visa sitt deltagande, och förutom blommor har Christinas man Jorge fått hjälp med både mat och trädgårdsarbete.
Sorgen är förstås stor. Både Jorge och dottern Nathalie har själva legat sjuka under den här tiden och varit tvungna att hålla sig isolerade.
– Den sista tiden var ångestfylld, säger Jorge.
Att just Christina skulle drabbas så hårt av viruset blev en chock.
– Hon var så pigg och full av energi. Det känns helt omöjligt att hon är borta. Men hennes lungor var inte friska. Hon hade haft astma i många år, säger Jorge.
Nu försöker han och Nathalie fokusera på allt det positiva som Christinas liv burit med sig. De berättar om hennes engagemang för behövande och arbete mot orättvisor i samhället och om hennes engagemang i sina musikelever, som under de 40 år hon jobbat i kommunen hunnit bli nästan ofattbart många.
– Vi räknade efter när hon gick i pension förra året och kom fram till att det måste varit över 10 000, säger Jorge.
När hon bestämde sig för att gå i pension ordnade elever och deras föräldrar en stor fest. Eleonor Storgård och dottern Louise, som var en av Christinas pianoelever, var med och bakade tårtor till festen.
– Jag och min familj bakade en flygel, berättar Louise.
Tillsammans med flera andra pianoelever bildade de en liten orkester, en tangentorkester, som fick namnet Chiboardarna.
– Vi tyckte det var perfekt. Vi spelade ju keyboard och Chi var vår lärare. Och hon var världens bästa pianolärare, säger Louise.
– Hon förklarade så att man förstod och hjälpte till och så spelade vi tillsammans. Det var så roligt när vi i Chiboardarna fick spela med Robert Wells. Och hon var alltid glad. Jag kan inte minnas någon gång när hon inte var det.
Christina föddes 1954 och växte upp i Karlskrona i Blekinge. Hennes far var skärgårdsbo och fiskare till yrket och havet och skärgården betydde mycket för Christina. Det spelade en stor roll i hennes beslut att bosätta sig i Västervik, och hade också en del i varför hon aldrig flyttade härifrån, berättar Jorge.
Hon var uppväxt inom Pingstkyrkan och här fick hon utlopp för sina två stora passioner, musiken och att hjälpa andra människor, hon var till exempel familjehem för tonårsflickor, hon hjälpte nyanlända och hon stöttade missbrukare i både Sverige och Estland.
Det var genom hjälpverksamheten som hon 1988 mötte sin man Jorge.
– Vi var ett gäng chilenare som hamnade på flyktingförläggning vid Lysingsbadet. Kyrkorna bjöd in till gudstjänst och gemenskap. Jag var aktiv i en grupp med musik och dans. Christina besökte oss och det var där vi fastnade för varandra, säger Jorge.
Själv hade han egentligen inte tänkt stanna i Sverige. Han hade flytt diktaturen i Chile, men var angelägen att återvända hem, när landet blivit en demokrati igen. Och Christina hade haft planer på att göra en missionsresa till Sydamerika, fast då till Argentina.
– Så fick hon hem en chilenare i stället, skrattar Jorge, när han minns tillbaka.
De bestämde sig för att satsa allt i Sverige och några år senare kom dottern Nathalie.
Musiken var central i Christinas liv och efter studier på musikhögskolan i Malmö flyttade hon till Västervik och fick en tjänst som musiklärare. Hon undervisade i piano genom dåvarande musikskolan, nu kulturskolan, och ledde körsång. Men Jorge berättar att hon hade fler strängar på sin lyra, så att säga.
– När vi träffades spelade hon cello, det var jättevackert.
Men hon hanterade även både blockflöjt och gitarr.
Ingrid Lindebratt jobbade med Christina på kulturskolan. Hon berättar att när hon tänker på Chi så minns hon en varm, omtänksam och färgstark person som månade om andra.
– Hon var en frisk fläkt och en stor personlighet, som vurmande för sina elever. Det var alltid mycket elever runt henne, hon hade ju både tangentorkestern och en kör med elever på Skogshagaskolan som bidrog till att det alltid var mycket elever på scenen på konserterna, säger hon.
Jorge berättar att Christina var lite vilsen efter pensionen. Hon hade varit van vid att ha fullt upp med både arbetet och sina engagemang.
– Men precis då hörde SPF av sig. De skulle starta en ny kör och undrade om Christina ville leda den. Det gjorde henne glad att få ägna sig åt musiken igen.
