– Farsan var arbetslös och var över i Haparanda. Han fick tips om att söka jobb i Målilla, där de sökte folk just då. Men på vägen ner stannade de till i Överum och då sa föraren att förresten söker de folk här också, berättar Matti.

Efter att ha varit och frågat efter jobb på Överums bruk fick brödernas far jobb med en gång och flytten gick från Kemi till Överum. Att flytta från Finland till Sverige, utan att kunna prata ett ord svenska, kan tyckas som en ganska stor sak.

– Men i den åldern funderar man inte så mycket på det. Det var bara att gilla läget, säger Ilkka.

– Fast jag minns att jag tyckte det skulle bli spännande, säger Matti.

Tvillingbröderna är yngst i en syskonskara på fem barn.

– Och det är han som är lillpojken, säger Ilkka och pekar på Matti.

– Jag är tio minuter yngre och det får jag höra hela tiden, säger Matti och skrattar.

De är dock inte enäggstvillingar, utan tvåäggs, så de är egentligen inte mer lika varandra än bröder i allmänhet.

– Vi är lika som bär! Han är blåbär och jag är lingon, skrattar Ilkka.

De har en härlig och humoristisk jargong, och skrattar och skojar en del.

Även om de inte är enäggstvillingar är det förstås lite speciellt att dela födelsedag. Fram till för några år sedan brukade de alltid fira tillsammans, och när de fyllde 50 år hade de en stor fest. Men den här gången blir det firande i lite mindre skala, var för sig.

– Vi får ta det igen när vi fyller 70!

Att fylla 60 är lite speciellt för de båda bröderna. Deras egen far gick nämligen bort i en hjärtinfarkt 58 år gammal, dagen före deras 30-årsdag.

– Det kommer vi aldrig att glömma, säger Ilkka.

– Därför känns det gött att få bli gammal.

Ilkka jobbar som frilansfotograf och Matti som CNC-operatör på Överums bruk.

– Det har jag hållit på med sen -82. Men jag började redan 1974. Jag hade inte tänkt att det skulle bli så långvarigt, men det var bekvämt och sen fick jag familj och så blev det bara så. Jag programmerar maskiner som fräser och svarvar. Jag har jobbat med det så länge att det går mest på rutin nu för tiden. Men det känns ändå lite speciellt att arbeta på världens äldsta plogfabrik, som fortfarande är i bruk.

Ilkka blev i stället bilmekaniker efter gymnasiet flyttade han till Gunnebo när han fick jobb på macken där.

Redan tidigt blev båda bröderna intresserade av att fotografera och det har varit, och är fortfarande, ett stort intresse för dem båda.

– Det kan komma från farsgubben, han fotade mycket, säger Matti.

– Och vi kommer från en rätt så kreativ släkt. Pappa var ruskigt bra på att teckna, säger Ilkka.

När Ilkka i slutet av 80-talet tröttnade på jobbet som bilmekaniker bestämde han sig för att satsa mer på fotograferandet. Han jobbade som assistent hos reklamfotografen Rolf Andersson i Västervik, men var dessutom kontorschef på ett hälsokostföretag.

– Sen gick jag fotoskolan i Gamleby och hade tänkt jobba som fotograf, men så kom det här med gymnasiet emellan, säger Ilkka.

Han blev erbjuden jobb som fotolärare på gymnasiet och där blev det hela 12 år. Samtidigt frilansade han som fotograf och nu kör han fotandet på heltid.

– Ja, jag är ute och gör lite lönearbete ibland också, på OKG till exempel.

När familjen kom till Sverige 1969 fick de bo i Hyllela, innan de fick en lägenhet i Överum. Barnen fick börja skolan med en gång.

– Det fungerade relativt bra, vi hade en rätt så smart fröken, som hjälpte oss med språket, säger Matti.

– Vi fick också viss stödundervisning i svenska och det var fler finsktalande som hade flyttat till Överum.

– Men visst fick vi höra sådana saker som finnjävel och annat. Men det gjorde mig bara ännu mer bestämd, jag skulle lära mig prata lika bra som vilken svensk som helst, säger Matti.

De båda tycker också att det var en styrka att ha varandra. Samtidigt som de kunde slåss sinsemellan täckte de alltid upp för varandra. Men de hade alltid sina egna vänner och sina egna liv.

– Men vi har alltid vetat att den andre finns där. Ibland ses och hörs vi inte på flera månader och så fortsätter vi ändå bara samtalet där vi avbröt det sist, säger Ilkka.

Något de ångrar i dag är att de inte pratat finska med sina barn. Turerna till Finland har heller inte blivit så många som de skulle ha önskat. Ingen av bröderna har varit i Kemi på över 20 år nu.

– Men barnen vill gärna åka och vi har ju kusiner kvar, så det skulle vara roligt, säger Ilkka.

Eftersom de inte längre använder sig av finskan i det dagliga talet har språket också stagnerat berättar de.

– Den finskan vi pratar, vår dialekt, finns inte kvar. När vi kommer till Finland får vi höra att: "Så där säger vi inte längre." Det är ju egentligen inte så konstigt. Men finskan finns ändå kvar och har jag varit i finland i mer än 14 dagar så vänder jag och börjar tänka på finska, säger Matti.

– Jag känner mig faktisk mer finsk nu än jag gjorde för 30 år sedan. Då var jag inte stolt över mitt arv, det är jag nu.